torsdag 17 juni 2021

Tintagiles död på Dramaten Play

 Maurice Maeterlincks pjäs Tintagiles död (1894) skrevs ursprungligen som marionetteater. Tidens anda var symbolism och ett nytt sätt att presentera människans villkor i en svårbegriplig värld, och Materlinck skrev själv i en essä att han ville ”visa fram en själs tillvaro i sig själv mitt i en oändlighet”. Berättelsen om barnet Tintagile och hans systrar liknar en grym saga, med en drottning som dödat alla i sin familj för att behålla makten, alltså inte bara motståndare utan de som i andra fall skulle blivit hennes efterträdare. 

De enda som finns kvar av familjen i palatset är barnbarnen Ygraine och Bellangère, och Tintagiles som varit på annan plats men nu blivit eftersänd av drottningen. Det skrämmer Ygraine något fruktansvärt - om han är begärd av drottningen är det säkerligen inte för något gott. Oron är maximal från första mötet, för även den lille pojken känner sig illa till mods av vad som händer. Ygraine försöker trösta honom genom sina tårar men han är rädd och vill inte leka. 

Likt slottets invånare ser vi aldrig drottningen, men att hon är instängd i sina egna salar gör henne till ett ännu mer diffust och otäckt hot. För sina konkreta illgärningar har hon istället tre tjänarinnor, och deras viskningar när de skall hämta den sovande Tintagiles från hans systers famn är lika kusliga som deras utseende. Ygraine vågar sig ut i de mörka salarna och finner sin stackars fångade bror. Deras desperata samtal genom den tunga, låsta dörren är samtidigt ett prov på äkta känslor av rädsla, och en så udda situation att man kan läsa den som en allegori över desperation och kosmisk ensamhet. 

Regissören Wilhelm Carlsson hade planerat att spela pjäsen i Dramatens vackra marmorfoajé, men när coronan kringskar möjligheterna till publik ännu mer fick han den goda idén att låta fotograferna Mats Bäcker och Marcus Gårder ta stillbilder som nu satts samman till ett bildspel som harmonierar med de inspelade rösterna. Det är mycket, mycket bra, för då kommer vi åskådare så nära handlingen i både ord och bild att pjäsens känslostormar kan förbli små men intensiva: desperationen i Ygraines (Lena Endres) röst och rädslan i Tintagiles (Stina Ekblads) ögon. Trots de sköna omgivningarna är de maktlösa inför ett grymt öde de inte fått välja själva.

Länk till Tintagiles död på Dramaten Play



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar