torsdag 21 januari 2021

Paradise flood/hunger/play med Thalia Theater Hamburg

 En konferencier (Abdoul Kader Traoré) välkomnar oss till ICE-tåget som rusar genom Europa. Två skådespelare som först stod paralyserade framför glaslådan på scenen börjar röra sig, liksom de andra skådespelarna och tidvis musikerna på scenen, och även ett par kameramän. Det är europeisk teater, skriven av Thomas Köck och regisserad av Christopher Rüping, men vi rör oss över fler kontinenter. Ett nedslag i fabriksorten Hunan i Kina, varifrån det går ett transporttåg till Europa på 17 dagar.
Ytterligare ett nedslag nu i Toscana där det skett en fabriksbrand, sådant som annars händer i länder som Bangladesh och kanske Kina, långt bort utan att vi behöver tänka på det länge. Men inte heller vid branden i Italien stannar vi. Vidare till Hotell Palestine i Bagdad där de inkvarterade reportrarna inte har fått gå ut på flera veckor, för sin egen säkerhets skull. Svenskarna ordnar ett party på 53:e våningen vilket får vår berättare att börja krackelera. Väl uppe på festen boxar hon en katalonier i ansiktet, blir själv omkullslagen och flinar nöjt när hela den internationella pressen slåss över hennes huvud. 


Den här (själv)destruktiviteten och självföraktet har börjat skava redan tidigare i pjäsen, och inte på det sätt som jag tror att författare och regissör menat. Nyss hörde vår berättare till dem som ville få komma ut och fota kriget, för krig SÄLJER. Nu vill hon straffa alla reportrar som är på plats för att rapportera om kriget. Pjäsens mål är uttryckligen att kritisera kapitalismen, men viftar brett och spretigt så att allt smutsas ned och inget blir konkret. I en tidigare scen talade konferencieren om hur tåget rusar över hela skitkontinenten, ett värdeladdat ord som inte ger utrymme för annat än ensidig kritik. På vägen genom Europa, guidar oss konferencieren, skall vi se ut genom fönstret och se drunknade flyta förbi, människor som dödats i sprängdåd, hela finanskriser, the values of your free world

 

Hopp till en ny scen - vi är på besök i Manaus, Brasilien och skall få en presentation. Vår reseledare (Björn Meyer) visar bilder av hyddor, lianer - sådana man kanske sett i Tarzan, kautschukträd vars gummi används till... tja, gummin, hihi. En annan berättare (en arkitekt) bryter in från 1896 och berättar vad han ser: köpmän, slavhandlare, européer. En läkare som injicerar smittkoppor i en av urinvånarna som en hälsning hem till familjen. Nu skall vi, med Klaus Kinski och Caruso, bygga ett operahus i Manaus! Och efter det bygga ett ny värld! Den ursprunglige berättaren försöker dämpa ambitionerna till att stanna vid ett operahus. Gnabbandet mellan dem båda är ganska banalt, rent av fånigt skrivet, men Björn Meyers skicklighet som skådespelare gör det ändå roligt och givande att se. 


Tillbaka i Tyskland hamnar vi i en scen som skall visa hur hemskt det är att vara egenföretagare och hur lurad du är om du tror att du har det bra, när en dotter som är dansös ställs mot sin döende far som drivit en bilverkstad. Nu är känslostormarna uppskruvade en bit och gör att historien börjar kännas pubertal i sin utformning. Konferencieren talar om att en värld som ingen förstår längre flashar förbi och
ingen vet vart den är på väg. Emellanåt plockar någon upp en bensindunk och bär runt den och till slut kommer den till grym användning. Det är som en bekräftelse på den tolkning jag gjorde redan tidigare, att en del bara vill se världen brinna. Fast vi skall också tycka synd om dem som skadas i processen, så hjälplösa som de framställs i pjäsen. Nej, det här var inte så bra. När manus och regi är rörigt och övertydligt på samma gång hjälper det inte om skådespelarna gör sitt jobb väl.

Länk till Dramatens sida om pjäsen


 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar