lördag 18 juli 2020

Amadeus med National Theatre

Att viga sitt liv åt musiken kan leda till mycket smärta även när de ljuva tonerna strömmar genom en och förgyller andra människors liv. Antonio Salieri lovade inför Gud att skapa musik till hans ära, att vara Guds instrument för att visa människor den gudomliga skönheten. Och han fick framgång och trygghet som hovkompositör i Wien, och uppskattning av publiken och av de övriga ämbetsmännen vid hovet. Det hårda, dygdiga livet gav återbäring. Men så kommer en annan kompositör till staden, en för vilken komponerandet och spelande flödar lika lätt som att andas. Och han är vulgär, en förvuxen barnunge med bajshumor som inte kan föra sig i fint sällskap. Hur kan Gud låta sina ljuvaste toner komma till jorden via den tarvlige Wolfgang Amadeus Mozart? Till och med namnet, Ama-Deus, säger att han är älskad av Gud.


Det är inte bara svartsjuka mot Mozart som växer i Salieri, utan ett uppror mot Gud som tycks håna honom med den här nye spelaren på banan. Men visst, Salieris plats som hovkompositör är ohotad och han kan manipulera med utnämningar och belöningar så att det forna underbarnet blir förfördelat gång på gång och ändå tror att Salieri är hans välgörare. Och visst gör Mozart själv sitt till för att skrämma bort mer propra elever med obsceniteter och närmanden. I National Theatres uppsättning är Mozart en studsande gummiboll som vräker ur sig olämpligheter i de högvördigaste sammanhang, och om det kan verka överdrivet ibland så är det en ännu bättre illustration till hur en personlighet kan väcka så stor avsmak att man, som Salieri, inte vill visa den personen omsorg ens när han plågas och är på väg utför i livet.


Nu går det inte käpprätt nedåt för den energiske Mozart, han skriver ju en stor mängd minnesvärda och till och med odödliga verk under sin karriär. På scenen rör sig operasångare och musiker från Southbank Sinfonia som fyller rummet med den underbara musik som komponeras framför våra ögon. Med de effekter som en teaterscen kan ge kan vi tillsammans med Salieri överväldigas och skrämmas av den mäktiga, oemotståndliga musiken som väller fram mot honom. För genom hela historien, ända fram till dödstimmen som inleder och avslutar pjäsen, är den största plågan i Salieris liv den att Mozarts musik är så vacker, så fullständig, så mycket bättre än allt han själv kunnat skapa. Det är insikten om sin egen litenhet, och att han har begått den största synden mot musiken när han kvävt dess källa i Mozart, som gör ondast.


Skådespelarna på scenen är närvarande och säkra i sina roller, i synnerhet Lucian Msamati som Salieri och Adam Gillen som Mozart, och musikerna och musiken vävs sömlöst in i framställningen. Med minimal rekvisita men underbara kläder i guldbrokad och sköna färger, och framför allt den evigt vackra musiken, gjorde National Theatre år 2017 en bra och sevärd nyuppsättning av Peter Shaffers pjäs Amadeus.

Länk till National Theatres uppsättning av Amadeus


1 kommentar:

  1. En sevärd pjäs, främst för den vackra musiken och de två huvudpersonenas, Mozart och Salieri, skådespelare som gör stjärninsatser. Annars är pjäsens handling, om än skickligt upplagd, tydligen gravt missvisande och till stor del antagligen en sorts förtal och smutskastning av Salieri, vilket ju är väldigt trista tilltag av författaren. Oklart om detta överväger pjäsens otvetydliga underhållningsvärde.

    SvaraRadera