fredag 1 maj 2020

Frankenstein på National Theatre

Framför våra ögon ser vi monstret födas. Kort skymtar elektriciteten som gav honom liv, i den generösa ljuskronan som hänger ovanför scenen som en symbol för värme och skönhet. Men vi ser en varelse kasta sig ut genom det membran som skiljer liv från död, utan styrsel över sina lemmar, förundrad och förskräckt över sinnesuttrycken som sköljer över honom. Hans skapare, Doktor Frankenstein, tar avstånd från sin skapelse och flyr. Varelsen måste själv finna sin väg i världen.


I Danny Boyles uppsättning av Frankenstein på National Theatre år 2011 turades Benedict Cumberbatch och Jonny Lee Miller om att spela rollen som Frankenstein respektive monstret. I den uppsättning jag såg är det Cumberbatch som spelar den skapade varelsen, och det är uteslutande honom vi följer under den första halvan av föreställningen. Stygnen som sytt samman honom löper över hela kroppen och är grova och inflammerat röda, och hans gester och tal är ryckiga och ansträngda. Tidvis är det irriterande att se de spastiska rörelserna, då det känns som en gimmick som drivits för långt, men i vissa scener är det mycket effektfullt att höra den plågade rösten föra fram kloka resonemang med sitt stora ordförråd och tilltagande bildning.


Föreställningen utökar romanens kärnfulla handling med dialoger där såväl Viktor Frankenstein som hans monster utvecklar sina tankar och känslor och försvarar sitt agerande. Det är också intressant att höra dem tala om monstret som tjänare, och som någon som dess skapare kan ta bort ur världen igen. De tankarna känns nog mer svårsmälta idag än för tvåhundra år sedan. Den bäst utvecklade karaktären är monstret själv, medan de övriga personerna blir bifigurer och ofta litet väl stereotypa. Därför blir det än mer frustrerande att se den kloka men jagade och hatade varelsen begå grymma våldsdåd. Trots de många orden står det inte klart om det sker i affekt eller med kall kalkylering, och kanske är det bra att vi åskådare får tänka igenom det själva.


Uppsättningen är visuellt tilltalande, med en stor scen som väl inrymmer stämningen vare sig den är naken eller har passande scenografi. Filmatiseringen växlar mellan att visa hela scenen, valda detaljer, närbilder och imponerande vyer rakt uppifrån. Det är mycket bra att National Theatre gör uppsättningen, i båda versionerna, tillgängliga för hela världen under denna vecka i maj.

Länk till National Theatres sida
med länk till Youtube-framställningarna



1 kommentar:

  1. Lite väl köttig uppsättning för att få full poäng. Gillar att de får fram hur/att "monstret" skapas av omgivningen och BC är bra på att gestalta hur apart "monstret" är, men t.ex. födselscenen håller på alldeles för länge i mitt tycke. Kul med fina empirmiljöer och klädsel!

    SvaraRadera