tisdag 11 december 2018

Cold War


Det är tidigt 1950-tal, och Polens nationalkänsla skall stärkas. Tre tjänstemän reser runt på landsbygden för att samla in folkvisor, och även för att samla begåvade ungdomar som kan dansa, spela och sjunga de här folkvisorna på turnéer runt om i landet. Det är många och duktiga ungdomar som sjunger upp. Hur skall man stå ut bland dem och förbättra sin chans vid antagningen till musikens hus? Zula är smart, men också begåvad, och den plats hon får har hon förtjänat väl. Snart befinner hon sig i centrum när truppen sjunger och dansar på scener runt om i landet. Tillika befinner hon sig i Wiktors famn, pianist och musikalisk ledare för ungdomarna. Vid pianot hör man dem leta sig fram till jazzigare toner än de folkvisor de annars spelar.


Så kommer partibyråkraterna på att ungdomsgruppen förstås borde sjunga om Stalin, Lenin och framstegen i jordbruket. Musikansvariga Irena invänder att de sjunger folkvisor och folket skriver inte om sådant. "Jodå, det gör de visst om de får uppmuntran" fjäskar den lismande partigängaren Kaczmarek, och strax sjungs det visor om kamraterna i Moskva och deras visdom. Så öppnas möjligheten att lämna det alltmer enfaldiga politiska klimatet i Östblocket; folkmusiktruppen bjuds på turné till Moskva och Berlin! Berlinmuren är ännu inte byggd, och Wiktor planerar för sig och Zula att ta sig över till väst och vidare till Paris.


Wiktor kommer till Paris, men inte Zula. Hon kommer först flera år senare, på egen väg, gift med en italienare så att hon skall kunna lämna landet. Hon har alltid varit självständig och tuff, men kanske har hon blivit ännu litet mer cynisk nu. Attraktionen mellan Wiktor och Zula är dock lika stark som alltid, så stark att de inte alltid kan hantera den, speciellt inte i ett nytt land. Tiden i Paris på jazzbarer med andra skickliga musiker verkar perfekt, men allt stämmer ändå inte. Under åren kommer de båda att gå isär och leta upp varandra igen, och riskera mycket för att kunna vara med varandra och ändå inte orka hela vägen.


Det är musiken och kärleken som är i fokus i filmen Cold War, djupt intvinnade i varandra. Den kommunistiska diktaturen syns i periferin, som det som dikterar vart de får resa eller inte, och som formar ödet för Zula och Wiktor medelst subtila påbud eller grymma straff. Om kärleken mellan dem båda är passionerad så är kärleken till musiken konstant och universell. I en underbar scen får vi se hur Rock Around The Clock gjuter liv i alla bargäster och startar en dans där Zula kan känna sig fri. Än mer minnesvärt är den innerliga folksången Dwa serduszka och den förvandling den genomgår under handlingens gång. Allra ljuvligast är den när Zula och Wiktor framför den på polska i jazztoner. Zula, ja - fantastiskt spelad av Joanna Kulig, vars skiftande känslor formar hela hennes ansikte och uttryck i varje ögonblick. Regissören Pawel Pawlikowskis Cold War är ett nytt mästerverk efter Ida, och jag hoppas att han fortsätter att ge oss fantastiska historier och begåvade skådespelare att förundras av.

(Ja, klippet nedan är ett annat än klippet ovan!)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar