lördag 24 november 2018

Sabrina av Nick Drnaso

Sabrina är försvunnen. Ingen vet vad som har hänt henne. Ovetskapen gräver ett hål av sorg i hennes närmaste. Pojkvännen Teddy har blivit apatisk av vad som har hänt. För att han skall komma bort från situationen får han komma och bo hos sin skolkamrat Calvin i ett mindre samhälle i Colorado. Calvin är kanske inte det bästa alternativet för återhämtning, trots att han har plats i sitt numera omöblerade hus: Calvin är separerad från sin fru och dotter, som har flyttat till Florida. Att förstå sig på andra människor är inte Calvins styrka, och han får inte heller mycket träning på det i sitt arbete på kvällsskiftet i en militäranläggning. Men han gör vad han kan för den ordlöse Teddy; tar med cheeseburgare och försöker tafatt prata med honom ibland.




Efter några veckor sprids upptäckten: Sabrina har blivit kidnappad av en granne som mördat henne bestialiskt och sedan begått självmord. Nyheten sipprar in från alla håll: överst på sökresultaten på Google, i radioprogrammet som Teddy lyssnar på, i småpratet mellan Calvins kollegor.

Men det är inte nog att mordet blir det stora skvallerämnet man inte kan undvika. Direkt sätter konspirationsteoretikerna tänderna i historien: de som inte kan tro på att något så hemskt faktiskt kan hända, de som vill tro att myndigheters mörkläggning ligger bakom, de som tror att de vet mer än vad som står i mainstream media. På så sätt kan de här egentligen fega typerna som skyller sina misslyckanden på andra hålla ifrån sig det grymma faktum att människor kan göra detta mot varandra, slippa må dåligt över spillda liv och samtidigt känna sig som att de är tuffare än dem som inte sett igenom dimridåerna. Och några av dem är så tjurskalliga i sitt korståg mot "hemlighetsmakeriet" att de söker upp Sabrinas syster Sandra, Teddy och i slutändan också Calvin och bombarderar dem med mordhot och förvirrade uppmaningar om att erkänna sina roller i mörkläggningen.


Nick Drnasos serierutor visar till största delen folktomma omgivningar, ensamma människor som rör sig från en plats till en annan, ibland helt utan mål, bara med sina små krafter på väg någonstans för att inte gå under på platsen. Jag tycker egentligen inte om Drnasos stiliserade teknik; ansiktsdragen är förenklade så att det är svårt att se ålder och känslostämningar på personerna och ens se skillnad på dem. Det gör läsningen trög i början. Men väldigt snart griper handlingen all uppmärksamhet och gör serieboken svår att lägga ifrån sig. Det är så grymt att se de djupt sårade människorna försöka klara sig när livet känns meningslöst; i perioder när de borde mötas av omtanke och oändligt mycket hjälp skaver de mot varandra och skadas ännu mer av okänsliga och till och med sadistiska inpass utifrån. Seriemediet är perfekt för att förmedla den här sortens malande depression: ödsliga rum och parker; mörka färgskalor; nollställda ansikten på människor vars intentioner det är svårt att läsa. Historien om Sabrina, Sandra, Teddy och Calvin molar djupt och länge.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar