söndag 16 september 2018

Fenix på Dramaten

För hundra år sedan hade första världskriget och den ryska revolutionen skakat om samhället och skapat hungersnöd, kriminalitet och epidemier av svåra sjukdomar. Men hos en delfanns ändå hopp och förväntningar - vi skall omskapa samhället, med kulturens kraft! Konstnärer i alla genrer prövade nya vägar och lade sina liv i verken. En av dem var Marina Tsvetajeva, en poet som minns och beundras än idag. På Dramatens Lilla scen får vi se några scener ur hennes liv och ur hennes verk, i former som för tankarna till dåtidens ambitiösa och omtumlande framföranden.


Den gamle skröplige Casanova (Simon Norrthon) sitter på scenen, ändå imponerande i sitt förfall. Unga, alltför unga ungdomar virvlar kring honom, vill återuppväcka honom och hänge sig åt hans förförelser. Detta var handlingen i en trilogi pjäser skrivna av Tsvetajeva, och scenerna och aktörerna återkommer under pjäsens (Fenix) gång. Kontrasten mellan ungdomens oförstörda energi och den förbrukade Casanova är skickligt framställd, dock lyckas jag aldrig se någon koppling mellan dem och ramhandlingen i Fenix, men låt oss inte vara petiga utan istället bara ta in vad som flödar ut från scenen.


Hemma hos Marina Tsvetajeva finns dottern Ariadna, klädd och friserad som modern och ivrig i sina försök att efterlikna och bli godkänd av henne. Siri Hamari gestaltar henne underbart väl, med barnslig energi och förtroende samtidigt hela tiden som modern förbiser henne och lämnar henne med alltför stort ansvar. Det är ofta under scener med andra i fokus som min blick vandrar till Ariadna, som skaffar bränsle till ugnen och sköter om lillasystern Irina och hela hemmet så gott hon kan.


Marina Tsvetajeva vill liera sig med teaterchefen Vachtangov (Hannes Meidal) och hans nya och framåtpekande scen. Vachtangov och hans trupp förhåller sig på olika sätt till Tsvetajeva; avståndstagande, intresserade, avvaktande. Skådespelerskan Sonja faller dock helt och fullt för såväl poesin som poeten; hon förkroppsligar alla läsare som fann sanning och mer än så i Tsvetajevas ord.

Motgångarna i 1918 års Moskva gäller dock inte bara om Tsvetajevas pjäser skall sättas upp, utan om hennes verk är ideologiskt korrekta. Hantlangare för den nya stränga regimen ställer Tsvetajeva till svars. I en scen mot slutet av Fenix ser vi också hur Vachtangovs teater leds av den mest politiskt korrekte av ensemblen, och scenografin har vänts bak och fram för att visa en oslipad baksida med penseldrag i rött som är otäckt lika blodfläckar. Men vi får också en magnifik scen ur uppsättningen Turandot, en virvlande hyllning till den sköna konst som Sovjetunionen frambringade trots förtryck och knappa omständigheter.


Fast är det rättfärdigat att sätta konsten framför sina medmänniskor? Pjäsen Fenix påminner om de (till växten) små människorna som inte borde ha satts på undantag; i det här fallet barnen Ariadna och Irina, den anonyma Irina-bebisen och den optimistiska Ariadna som skyfflades hit och dit. Det som främst stannar i mitt minne är Siri Hamari som det lilla fina barnet, som med glada utrop på ryska försöker muntra upp sin mor.

Länk till Dramatens sida om Fenix

Foto: Sara P Borgström

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar