tisdag 30 januari 2018

Let the sun shine in

Sexet är utdraget och klumpigt, och Isabelle verkar mest vilja få det överstökat. Som avslutning säger hennes partner något riktigt plumpt. Isabelle fortsätter att träffa honom trots att han beter sig som en drummel, mot serveringspersonalen och framför allt mot henne. Är det inte bättre att vara ensam än att ha en skitstövel? Litet vid sidan av, utan att definiera vad de vill, går Isabelle ut med en annan, en skådespelare som berättar om problemen i samlivet med frun. Ännu en man som jag hellre skulle slippa umgås med, men Isabelle håller sig fast i honom.


Hon verkar vilja spela ett spel, flirt och kärlek utan bindning, men hon är märkvärdigt passiv och väntar sig ett spel tillbaka från männen. I sina onödigt djupa urringningar och obehagligt höga stilettstövlar ser hon tydligt ut att följa regler som någon annan satt upp, för klädsel och för obunden kärlek. Men hon stannar aldrig upp och frågar sig själv vad hon egentligen vill, vad som skulle kunna ge henne en äkta känsla av kärlek, utan prövar sig fram och blir besviken gång på gång.


Isabelle spelas av Juliette Binoche, som ju är underbart vacker och lätt borde kunna hitta kärlek. Nå, nu är det faktiskt inte så enkelt att hitta äkta kärlek hur man än ser ut. Beundrare har Isabelle gott om, och kanske är det en del av problemet, för de är påflugna och possessiva, och då Isabelle inte kan säga nej hänger de kring henne och blockerar ut möjligheter till eftertanke. Många av männen som dyker upp och situationerna som resulterar är så irriterande och pinsamma att de åstadkommer generade skratt bland biopubliken. Har Isabelle någon chans att finna sig själv och må bra? Tyvärr verkar chanserna dåliga. Låt oss hoppas att människor i hennes situation ser filmen som ett varnande exempel och tar sig samman i sina egna kärleksliv.


2 kommentarer:

  1. Hmm, kanske skippar den trots att Juliette Binoche är med.

    SvaraRadera
  2. Hon är väldigt bra men det tär på tålamodet att se filmen.

    SvaraRadera