söndag 23 juli 2017

En turk i Italien på Läckö Slott

För tvåhundra år sedan var turkar och deras sedvänjor exotiska och spännande för befolkningen i Italien, ett land som ligger tillräckligt nära Turkiet för att vara skrämda men ändå fascinerade av dem. Gioacchino Rossini vävde in några trådar av det i sin opera En turk i Italien - men hur stereotypa och skrattretande är förresten inte italienarna i samma opera? Musiken är i vilket fall som helst helt underbar, och gör att operan är värd att spelas även idag. Uppsättningen på Läckö Slott gör dock rätt i att justera den en aning: genom att sätta birollen, poeten Prosdocimo, i centrum och låta allt som händer vara regisserat av honom.


På så sätt får man litet distans till rollerna, och kan skratta åt den hunsade äkta maken Geronio och hans ivrigt otrogna hustru Fiorilla, liksom åt den stolte Selim och den hjärtekrossade Narciso. Det passar perfekt till den lätta, glada och vackra, vackra musiken. Orkestern under scenen på Läckö Slotts borggård låter extra bra i år - tack till musikerna och dirigenten Simon Phipps!


Huvudpersonernas entréer längs första våningens balkong ger dem gott om tid att presentera sig och kråma sig till sin introduktionsmusik. Som sagt, det känns som fritt fram att skratta åt den ömklige Geronio när spåkvinnan Zaida förklarar att det är hans fru som är herre över honom, men vi förlorar aldrig sympatierna för honom, särskilt som han hela tiden älskar och försöker vinna tillbaka sin kära hustru. Men vem kan inte också förstå den friströvande Fiorilla, i knallröd klänning och full av lust till nya erövringar och ny, spännande kärlek? När den turkiske härskaren Selim sprätter han fram, härligt komisk men samtidigt manligt tilldragande, och de två faller för varandra. Vilken olycka för såväl Geronio som Zaida - Zaida tvingades ju fly från Turkiet och kärleken till Selim på grund av elaka rykten!


Intrigerna rör ihop sig mer och mer, till poetens och publikens stora glädje, och till skön och underhållande musik. Den avpoletterade Narciso är det femte hjulet under den framrusande vagnen, och skulle kunna kännas som ett onödigt sidospår, om han inte sjöng så vackert om sitt krossade hjärta att man lider med honom för en stund. Men bara en kort stund, för sedan rör sig operan mot en halsbrytande rolig final med maximal lycka fördelad på de två paren som (åter)uppstår.


Alla på scenen har mycket goda röster, och perfekt komisk inlevelse utan att bli löjliga. Allra mest imponerade blir jag dock av koloratursopranen Teresia Bokor som Fiorilla. Lekande lätt löper hon igenom alla drillande melodier, med en röst som är ovanligt mjuk trots att den är stark och bärig. De skickliga sångarna och alla som arbetar på och bakom scenen har skapat en högklassig musikupplevelse med årets opera på Läckö Slott.

Länk till Läckö Slotts sida om årets föreställning


2 kommentarer:

  1. Opera på Läckö är en riktigt bra sommarupplevelse. Kul även i år. Och, se bilden, en estetisk karamell.

    Under operan kom jag att tänka på likheten mellan funk och opera i det att bägge gärna och ofta upprepar en mening och liksom varierar musik, intonation och frasering en massa gånger för att smaka och vända och vrida på sången. Bägge genrer är även extremt "luftiga" i texternas innehåll och låtarna är verkligen inga intellektuella mästerverk, typ 3-4 minuter kring att någon dansar snyggt (funk) alt. att någon är upprörd (opera).

    Operans musik är vacker och sångarna väldigt duktiga, men stundom tappade jag koncentrationen just för att informationsflödet, rent berättelsemässigt, var så långdraget. Men det är väl "opera buffa" av Rossini det, inte direkt något filosofiskt traktat av Wittgenstein.

    F.ö. var Narciso en skön hybrid av glam och pudelrockare, tänk Marc Bolan korsad med Michael Bolton, pudelfrilla, platåpjuck och tighta jeans.

    SvaraRadera
  2. Tack för din intressanta kommentar, Håkan!

    SvaraRadera