onsdag 19 april 2017

The Humans, reading på Playhouse Teater

Att Playhouse Teater sätter upp bra pjäser från Broadway och andra livliga teaterkretsar är en välgärning. Då en enda scen tyvärr inte hinner sätta upp allt som väcker intresse, är läsningarna en god kompromiss; en ensemble läser upp en pjäs, utan scenografi men med tonfall, mimik och gester; regisserat för samspel och gott tempo.


Stephen Karams pjäs The Humans rönte stor uppskattning på Broadway (och off-Broadway) för drygt ett år sedan, och det var den pjäs jag helst av allt velat se så jag var där, men skiftande omständigheter komständigt ivägen. Därför är jag extra tacksam över att ha fått sett och hört den framföras i läst version, men hoppas också på att den sätts upp som pjäs, så att dess fulla potential utnyttjas.

Brigid Blake och hennes pojkvän Richard har lyckats få tag i en lägenhet i New York, till en hyra som de två klarar av även på sina sparsamma löner. Nu samlas Brigids familj för Thanksgiving; föräldrarna Erik och Deirdre, äldsta dottern Aimee och farmor ”Momo”. Stämningen är god; familjen kommer bra överens, skämtar gärna, stöttar varandra och har familjetraditioner och minnen att falla tillbaka på, och svärsonen Richard är välkommen bland dem.

Kvällen förlöper högst normalt; förberedelser inför middagen, ursäkter för små misstag, överslätande svar om att allt går bra. Nej, bilden är inte perfekt. Aimee har magsår, vilket direkt yttrar sig i att hon ofta måste gå på toaletten, och indirekt i ett större orosmoln; på grund av sin långa sjukfrånvaro har hon fallit ur partner-spåret på sin advokatfirma, och det är underförstått att hon bör säga upp sig. Men människor går ju igenom problematiska tider och kommer ut på andra sidan, eller hur, allt kan inte vara bra hela tiden?

Där finns ändå en föraning om förfall och undergång från första början. Momo har en av sina sämre dagar, är inte kontaktbar och brister ofta ut i oroväckande ordströmmar: "You can never go back, you can never go back, you can never go back..." Brigid är stolt över att lägenheten har två våningar, men den undre våningen är mörk, och innergården som det stora fönstret i övervåningen vetter ut mot är nedskräpat av kastade fimpar. Och så är det de där ljuden som kommer från lägenheten ovanför: kraftiga dunsar, som man svårligen kan föreställa sig komma från den lilla asiatiska dam som bor där.

Människorna som samlats är på olika punkter i livet, och har olika vägar framför sig. Det är naturligt att hoppas på att framtiden skall bli god, men för flera av dem börjar hoppet vittra sönder. Ser man till det sista steget i livstrappan, den förvirrade Momo, verkar det inte heller ljusare. Familjen har i alla fall sin gemenskap och kärlek - men som så ofta under längre tid tillsammans med dem man älskar kommer även besvikelserna och pikarna fram efter hand. För min del, som åskådare av en läsning där känslor inte kan uttryckas i kroppshållning, bränner pjäsen till först vid matbordet när rösterna höjs över olika val av hjälp i livet; religion, terapi, ekologiskt odlade grönsaker! Därifrån spinner pjäsen också vidare i ett djupare existensiellt mörker och blir riktigt intressant.

Skådespelarna på scenen gjorde alla ett utmärkt jobb, och skapade stämning och individualitet även då de spelade från bladet. Jag tror ändå att en del nyanser gick förlorade som skulle uttryckas bättre i en komplett scenografi, och hoppas som sagt att pjäsen sätts upp på en svensk scen. Då hoppas jag också att den får svälla ut litet mer i pauser och långsamhet, för det tror jag den skulle vinna på. Regissören Björn Lönner siktade på en längd på c:a 90 minuter, likt originaluppsättningen, men det behöver man inte vara bunden av. Den stressade New York-publiken vill sällan sitta kvar längre än halvannan timme, men låt oss sävligare nordbor försjunka i den stillsamhet där vi trivs så bra, och låt The Humans växa till sig i tystnaden!

Länk till Playhouse Teaters sida om The Humans

Från uppsättningen av The Humans i New York

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar