torsdag 13 april 2017

Silence

Året är 1633, och sjöfarare från Europa upptäcker fler och fler världsdelar och de människor som bor där, så olika européerna. Tillsammans med upptäcktsresande och handlare reste jesuiter, ivriga att sprida kunskapen om Jesus Kristus och vinna nya själar till den kristna tron. Men nu har den mångåriga missionen i Japan i det närmaste krossats. Lokala makthavare söker upp präster och inhemska kristna, och mördar och torterar dem på utstuderat grymma sätt för att utrota den kristna tron i landet.


Nu är de två unga jesuiterna pater Sebastião Rodrigues och pater Francisco Garupe är på väg att söka upp och stötta sin forne lärare pater Ferreira. Att kämpa för sin tro under dessa farliga omständigheter är det yttersta beviset för sin tro och underkastelse under Herrens vilja. I prästernas insisterande på att resa till Japan finns säkert ett litet inslag av ungdomlig övertro på sig själv blandat med förlitan på Guds hjälp i att utföra Hans vilja, även om filmen inte spelar upp det.


Den som skall hjälpa till att smuggla dem in i landet är den försupne japanen Kichijiro. Redan där torde illusioner om heroism börja vittra bort. Resan är visserligen svår och platsen de landar karg, men vad som krävs av de två är inte hjältedåd utan att gömma sig för fiender. Den kristna församling de möter är en blandad grupp av fattiga bönder, och glädjen över att åter möta kristna präster är innerlig. De berättar om hur människor tvingas att trampa på en Kristusbild för att visa att de inte är kristna, och att de som vägrar torteras till döds. Snart kommer den japanska inkvisitionen tillbaka till deras by, och några av de mest hängivna blir utpekade och plågsamt avrättade inför den lilla församlingens och de gömda prästernas ögon.


Redan där har tvivlet och en klyfta mellan de båda prästerna infunnit sig. Hur äkta är de japanska böndernas tro - hur mycket förstår de av evangeliet och sakramenten? Risken finns, som alltid, att det enda de vet om är hoppet om paraíso efter döden. Tron skall inte vara uppbyggd på belöningar, men har prästerna rätt att döma ut deras tro då de riskerar livet varje dag för att utöva den? Dessutom; inför de hemska straff som hotar, hur kan prästerna be dem att härda ut under förhör - är det inte mer barmhärtigt att uppmana dem att häda men behålla tron i sitt hjärta?

Pater Garupe och pater Rodrigues skiljs åt, och filmen följer pater Rodrigues när han tas tillfånga och förs till provinsöverhuvudet i Nagasaki. Nu har inkvisitionen en viktig pjäs att spela med; en präst som avsvär sig sin tro kan hjälpa till att stampa ut kristendomen mer effektivt än tvång! För att knäcka pater Rodrigues ställs hans avsvärjande gång på gång mot japanska kristnas liv. Något som utökar plågan är den lättsamma, nedlåtande attityd som hans närmaste fångvaktare och den lokale storinkvisitorn Inoue Masashige visar honom; i Japan passar inte kristendomen, den kommer snart att ha utplånats, och hans motstånd betyder ingenting.
 

Det kan vara svårt att leva sig in i filmen, då den inte spelar på starka känslor, ens då man tänker att den borde det. De många tortyr- och dödsscenerna är allvarliga, men visas med en viss distans och, tack och lov, utan att fokusera på plågan. De båda jesuiternas tvivel och kval syns, men vi kommer dem inte riktigt nära. Den känslomässiga sparsamheten är utmärkt för att låta åskådaren själv välja att lägga sina känslor i vad som sker, men kändes överdriven i filmen, tills jag insåg att det var meningen. De unga prästerna har en tro som inte bygger på känslomässiga band utan intellektuell övertygelse, och därför är den svårare att hålla fast vid under prövning. Det karga landskapet motsvarar pater Rodrigues inre tystnad, där han hela livet vänt sig till Gud men inte fått uttryckliga svar. Några av hans mest kristna handlingar är också blandat med det banala, nästan burleska, i form av den ständige syndaren Kichijiro som gång på gång kräver att få bikta sig och bli förlåten inför Gud.


Det ligger en vacker ironi i att skådespelarna i filmen har haft framgång som actionhjältar, men nu enbart får förlita sig till tro, tankar och tal. Andrew Garfield gör en underbar och hjärtslitande insats som en man som försöker göra rätt trots tvivel och tvång. Filmen Silence är ingen vanlig hjältesaga, men ändå en kraftfull hyllning till människor vars tro leder dem inte till att döda andra, utan att offra sitt eget liv, på ett eller annat sätt, för andra människors liv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar