Elle

Michèle Leblanc är VD för ett framgångsrikt spelutvecklingsföretag. Utvecklarna, killar i 20-årsåldern, hatar henne intensivt, men det berör henne lika litet som de sadistiska sex- och våldsscenerna i spelen de säljer. I filmens första scen blir hon våldtagen och misshandlad i sitt eget hem, men reser sig, städar upp och går vidare till kvällens middag med vänner. Med överslätande nonchalans berättar hon vad som hänt medan vännerna förfasas. Har hon tagit åt sig av hjältinnan i dataspelet, och blivit nollställd, kall och effektiv?

Svaret är mer komplicerat än så. Michèle har haft en trasig barndom, och Gud vet vad hon har varit med om efter det. Hon har anledning att inte lita på polisen, och kanske har hon varit med om värre övergrepp än den nyliga våldtäkten. Vardagen, med trilskande anställda och bekymmer för de än barnsligare sonen respektive modern, hanteras så gott som möjligt. Men Michèle är inte oberörd. Korta fantasiscener visar att hon tänker på överfallet och på hämnd. Våldtäktsmannen kommer säkert tillbaka, och Michèle förbereder sig för det.

Samtidigt som filmen Elle berättar en rafflande historia, speglar den liksom Manchester by the Sea hur människor lever, förändrade för alltid, flera år efter en katastrof. Michèle har av nödvändighet blivit hård, skarpsynt och på sin vakt, med en sexuell aptit som skulle kunna fördömas som pervers eller omoralisk. Det är en tröst att se att hon ändå haft en del goda relationer i sitt liv; ex-maken Richard, och framför allt närmaste vännen Anna.

Vad jag tycker mig se i spelföretagets sadistiska behandling av en av huvudpersonerna i spelet är en aspekt man ibland får höra om hos en del av dem som utstått övergrepp: en vilja att känna och visa att man tål grymheter, även sådant som andra inte klarar. I filmen tycker jag dock att jag också ser en vårdslöshet med det egna livet, i så måtto att Michèle vill konfrontera sin våldtäktsman för att hon inte bryr sig om ifall hon överlever (eller han). Självklart går de här två motstridiga krafterna att kombinera i samma människa, speciellt om hon spelas så väl som i Isabelle Hupperts gestaltning. Attityder som den yttre lättsinnigheten inför övergreppet, hårdheten mot programmerarna och likgiltigheten inför våldsinslagen i spelet skulle verka påklistrade och irriterande om de inte spelades med Hupperts skicklighet; en intensitet dold under en yta av likgiltighet.