Det ligger inte bara en utan två katastrofer under fötterna på människorna i Manchester by the Sea. Som vi får veta tidigt i filmen har den ensamstående pappan Joe Chandler dött i en hjärtattack. Brodern Lee kallas från sitt tillbakadragna, enahanda liv i Boston tillbaka till hemstaden, den lilla kuststaden Manchester-by-the-Sea. Tillbakablickarna är långa och grundliga och välvalda för situationerna: scenerna på sjukhuset efter dödsfallet underbyggs av scenerna från en tidigare sjukhusvistelse, då Joe och hans närmaste får reda på att Joes hjärta inte kommer att hålla längre än till hans femtioårsålder.
Andra tillbakablickar visar Lee tillsammans med brorsonen Patrick, och tillsammans med sin egen unga familj, mycket gladare och bekymmerslösare än den tillknäppte, ibland våldsamme man vi fick se i inledningsscenerna. Patrick är i tonåren nu, med ett rikt socialt liv och drömmar om att fortsätta jobba på pappans båt, men Lee som blivit hans förmyndare kan bara inte låta det hända. Steg för steg avslöjas det varför det är så outhärdligt för Lee att befinna sig i Manchester.
Det finns en hel del gott att säga om filmen; historien den vill berätta, som är en annan ingångspunkt än de historier vi annars oftast ser; det tillknäppta berättandet; de utvalda småscenerna från vardagslivet; de flesta skådespelarinsatserna. Tyvärr är filmens ton dock inte den rätta för mig, även om jag kan förstå att den träffar helt rätt hos andra tittare. Den längre, tysta scenerna upplever jag inte som stämningsfulla utan som att kameran fått stå och gå. De anekdotiska vardagsscenerna tillför inte handlingen något utan blir stickspår. Det tillkämpade lugnet hos alla, centrerat kring Lees tillknäppthet, ligger som ett lock på känslorna - fram tills locket glider av.
Det är under den sista halvtimmen av filmen, när Lees exfru Randi konfronterar honom, som alla nedtryckta känslor bubblar upp. Michelle Williams är helt lysande som Randi, full av många motstridiga känslor även när hon gråter så att hon nästan inte kan prata. Randis tårar låser upp förståelsen för och sorgen över vad de båda har varit med om, och det gör att det gör ännu ondare att se att Lee skakas litet grand ur sin påtvingade tillknäppthet.
För min del var det alltså främst filmens formgivning som gjorde att den inte berörde mig tidigare: valet av scener, den långsamma kameran och de plötsliga påläggen av bakgrundsmusik. Regissör och manusförfattare Kenneth Lonergan har en stil som inte är optimal för mig, men jag vill ändå kalla Manchester by the Sea en välgjord och sevärd film; sorglig och tänkvärd.
Andra tillbakablickar visar Lee tillsammans med brorsonen Patrick, och tillsammans med sin egen unga familj, mycket gladare och bekymmerslösare än den tillknäppte, ibland våldsamme man vi fick se i inledningsscenerna. Patrick är i tonåren nu, med ett rikt socialt liv och drömmar om att fortsätta jobba på pappans båt, men Lee som blivit hans förmyndare kan bara inte låta det hända. Steg för steg avslöjas det varför det är så outhärdligt för Lee att befinna sig i Manchester.
Det finns en hel del gott att säga om filmen; historien den vill berätta, som är en annan ingångspunkt än de historier vi annars oftast ser; det tillknäppta berättandet; de utvalda småscenerna från vardagslivet; de flesta skådespelarinsatserna. Tyvärr är filmens ton dock inte den rätta för mig, även om jag kan förstå att den träffar helt rätt hos andra tittare. Den längre, tysta scenerna upplever jag inte som stämningsfulla utan som att kameran fått stå och gå. De anekdotiska vardagsscenerna tillför inte handlingen något utan blir stickspår. Det tillkämpade lugnet hos alla, centrerat kring Lees tillknäppthet, ligger som ett lock på känslorna - fram tills locket glider av.
Det är under den sista halvtimmen av filmen, när Lees exfru Randi konfronterar honom, som alla nedtryckta känslor bubblar upp. Michelle Williams är helt lysande som Randi, full av många motstridiga känslor även när hon gråter så att hon nästan inte kan prata. Randis tårar låser upp förståelsen för och sorgen över vad de båda har varit med om, och det gör att det gör ännu ondare att se att Lee skakas litet grand ur sin påtvingade tillknäppthet.
För min del var det alltså främst filmens formgivning som gjorde att den inte berörde mig tidigare: valet av scener, den långsamma kameran och de plötsliga påläggen av bakgrundsmusik. Regissör och manusförfattare Kenneth Lonergan har en stil som inte är optimal för mig, men jag vill ändå kalla Manchester by the Sea en välgjord och sevärd film; sorglig och tänkvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar