lördag 17 december 2016

Rogue One: A Star Wars Story

Störningen i Kraften som var Episod I-III har tack och lov balanserats av Episod VII för ett år sedan, och fortsätter på den rätta vägen med Rogue One: A Star Wars Story. Visst har man undrat hur rebellrörelsen fick tag i ritningarna till Dödsstjärnan den där gången i en galax långt borta för länge sedan. I regissören Gareth Edwards händer blir den förhistorien extremt spännande, och ger också en realistisk bild av den spretande motståndsrörelsen med figurer i gråskalor, inte svartvitt. Eller snarare grått och brunt, för rebellernas fästen är slitna och dammiga, med datorgränssnitt helt i synk med 1983 års film.


På motsvarande sätt är Imperiets skepp och uniformer nyputsade och blanka, med en estetik som vi känner igen. Tyvärr ger Stormtroopers-uniformerna fortfarande sämre skydd än lappade rebelljackor; ett skott och de vita killarna ramlar åt sidan i en vid båge. Ändå tycks Imperiets styrka övermäktig, inte minst i ljuset av det nya vapen de håller på att bygga, Dödsstjärnan som kan förstöra hela planeter. Men i en fin passning till nästa/första/fjärde filmens titel, A New Hope: en rebellrörelse bygger på hopp. Och hopp kommer, i form av en ledtråd till hur man förstör dödsstjärnan.


Ledtråden tvingar människor och andra varelser, alla med skiftande motiv, på en stafettjakt mellan olika platser. På den fascinerande planeten Jedha finns en aggressiv rebellgrupp, stora fyndigheter av ämnet som behövs för att driva dödsstjärnan, och ett myllrande intergalaktiskt gatuliv á la cantinan i Mos Eisley - vi kan till och med se två välbekanta figurer mucka gräl efter gammal vana! Ytterligare en lagom dos av humor står den nya karaktären K-2SO för, en omprogrammerad, sarkastisk imperierobot med röst av Alan Tudyk.


Mer eller mindre bekanta figurer från de tidigare filmerna dyker upp i kortare scener, eller bara i form av ett anrop (till Kapten Antilles), för att knyta an till den övergripande historien, men till största delen är filmen en självständig historia om personer - på båda sidor om striden - med viktiga uppgifter som MÅSTE utföras, för galaxens framtid. Visst skälver det ändå till i bröstet när några strofer från den välkända musiken flätas in i det nyskrivna soundtracket, och ännu mer när filmens avslutande flerstegsklimax närmar sig - det är på liv och död, vi vet hur det skall fortsätta men vad händer just nu? Kampen är på allvar, och den är värd att kämpa. Ändå hinner man bli vemodig under uppgörelserna på den vackra planeten Scarif, när man ser hur skönt livet på den soliga stranden skulle kunna vara om inte Stormtroopers och AT-AT:er trampade sönder alla chanser till frid.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar