onsdag 12 oktober 2016

Othello på Orionteatern

Underbart androgyna står de fyra i rad framför oss på scenen, som härolder från en annan värld. Långt hår, kort hår, pipskägg, mustasch, klänning, puffiga kortbyxor, spetskragar; allt är attribut som kan väljas till eller tas bort av varje person. Så tar de till orda, med en diskussion ur pjäsen om kvinnan som driver vidare till fräcka limerickar. Nej, det är ingen ny jämställd värld de talar från, utan en med hårda mallar för könen och fördomar om den andra, alltför lik den vi känner till.


Men i den världen finns ändå äkta kärlek! Vi ser Othello och Desdemona blygt uppvakta varandra och falla i varandras armar, en genuin lycka mellan dem som smittar till oss som ser dem. Men kärleken och dess korrekta uttryck är också så viktiga att de kan stanna upp planeringen av motståndet mot anfallande fiender, vilket sker när Desdemonas far stormar in och avbryter de akuta diskussionerna om försvaret av Venedig för att få veta sanningen om det hemliga äktenskapet mellan Othello och Desdemona.


Krossade hjärtan och besvikelse över utebliven befordran är lämpliga ingredienser när Jago driver fram palatsintriger som skall resultera i hans egna hämnd på Othello. I det grabbiga soldatlivet på Cypern, där Venedigs armé befinner sig, finns gott om tillfällen att så nytt groll, skapa misstro och hetsa till bråk, allt för att gagna Jagos plan. De fyra skådespelarna och några uppklädda skyltdockor glider in och ut ur sina roller, och imponerar med sin inlevelse i varje scen. De kan alla rumla runt och skojbråka i högan sky som fulla soldater, men också visa lika stor intensitet i dämpat format, till exempel i gestalten av Jagos hunsade hustru Emilia.

Foto: Elisabet Sverlander
Det finns flera dråpliga scener att skratta åt, och inte minst många spännande ögonblick. Men Othello är en hemsk pjäs med ett hemskt slut, och strax innan slutet av första akten kryper en föraning av allvaret in i pjäsen. Andra akten är helt igenom förgiftad av Jagos intriger. Det gör så ont att se Othello själv lida av att kärleken till Desdemona förlorat sitt innehåll, det är smärtsamt att se Desdemona försöka förstå varför kärleken har försvunnit, det är mångdubbelt hemskt att veta hur fruktansvärt det kommer att sluta. Ensemblen iscensätter den otäcka upplösningen så intelligent att den är kongenial med pjäsen, men samtidigt pekar ett finger in i våra dagar, och det är mycket välgjort.

*** Mild spoilervarning ***

Scenen då Othello stryper Desdemona är utdragen så att dödskampens brutalitet blir extra tydlig; handlingen är skonsamt dold bakom sängen i dämpad belysning, men tydlig ändå. Under slutorden börjar skådespelarna placera ut samtida attiraljer - böcker, en sönderslagen kopp, en golvlampa - på de angivna platser på scengolvet som speglas på väggen bakom scenen. Till slut liknar scenen en brottsplats från en misshandel som kunde skett igår. Desdemona får avsluta med sina ord om när hon föll för Othello, och plötsligt hör vi ekona av andra dysfunktionella relationer: en man med trauman bakom sig, en kvinna som vill förstå och hjälpa honom, en kärlek som är stor men vid minsta misstanke slår över i blint hat.

Länk till Orionteaterns sida om Othello

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar