måndag 29 augusti 2016

Suicide Squad

År för år blir actionfilmerna skitigare och våldsammare. När DC Comics gav sig in i sammanhängande-filmer-leken med sin egen uppsättning av superhjältar, blev Batman vs. Superman en ovanligt hänsynslös uppgörelse mellan två karaktärer som båda brukar befinna sig på den goda sidan. Vad kan då inte hända i en film där huvudpersonerna är superskurkar, med det olycksbådande namnet Suicide Squad?


Inledningsscenerna presenterar skurkarna; deras förmågor, vad de begått för brott, hur de fångats in, hur väl inlåsta och övervakade de är, hur fräcka i käften de är mot fångvaktarna och vice versa. Där finns monstret Killer Croc; Diablo som kan sätta eld på sin omgivning; reptricksmästaren Slipknot och flera andra med varierande förmågor. Om man först blir förvånad över att se helylleskådisen Will Smith som den kallblodige prickskytten Deadshot, så förklaras det av att han också har en liten dotter som han önskar allt gott i världen.


Trots killer app-implantat och andra hållhakar på skurkarna är det svårt att förstå logiken i att använda dem för hemliga, livsfarliga uppdrag som regeringen vill ha utförda i hemlighet, än mindre att bussa ihop ett helt gäng av dem och skicka in dem i en oöverskådlig, okontrollerbar katastrofsituation. Men låt oss inte syna den konstruktionen alltför hårt, och lita på Amanda Waller (Viola Davis) som har fingret på avlivningsknappen för dem alla, och den betrodde kapten Rick Flag (Joel Kinnaman) som följer med teamet för att hålla ett öga på dem, med sin egen livvakt Katana, en mästare med sitt svärd. Huvudmotståndaren är en flertusenårig mäktig varelse från en annan dimension och hennes bror, och det är ett inslag jag skulle gillat mer om hon inte spelats så träigt av fotomodellen Cara Delevingne.


Den ende allmänt kände karaktären i filmen är Jokern (Jared Leto). Inte han, men hans flickvän Harley Quinn (Margot Robbie), är inkallad till Suicide Squad. De många tillbakablickarna visar början på deras perverterade romans; den sortens förhållande mellan två personer som råkar vara destruktiva och galna på precis samma sätt som ingen annan kan förstå. Är det kärlek? Är det något annat? Det är svårt att fatta att en människa helt utan respekt för andra kan se och värdera ett specifikt människoliv så högt. Det är också svårt att förstå hur Jokern kan få nya underhuggare, eller lyckas med sina planer, när han och Quinn dödar sina partners litet beroende på humöret.


Efter hand börjar jag uppskatta filmen just för att den inte försöker få oss att se den mjukare sidan hos de här psykopaterna. Ska vi få se att de lyckas göra något bra trots att alla arbetar enbart för sitt egenintresse? Just då föreslår Deadshot en skål "to honor among thieves". Äsch. Och så börjar de dyka upp, de där momenten där seriemördaren i sitt innersta visar sig ha ett hjärta, eller åtminstone en hjärtklaff, av guld, och vara pålitlig i farans stund.


Men de ögonblicken hör ändå hemma i en actionfilm, och det är vad Suicide Squad är: renodlad action. Inte så mycket handling, utan som sagt mer av bakgrundsbeskrivning av karaktärerna, som sedan får dundra fram med vapen och specialkrafter och coola, avsnoppande repliker till varandra. Hårda fightscener, stora specialeffekter, hög volym på soundtracket och en rå humor är actionfilmens grundpelare, och det är det som Suicide Squad har satsat allt på. Därför gillar jag filmen för just vad den är.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar