måndag 20 juni 2016

Fantastika 2016, lördagen del 1

Science, Fiction, and Discovery
I sitt Guest of Honour-speech berättade Carolyn Ives Gilman om hur hennes arbete som anställd vid muséer för Native Indians influerat böckerna hon skriver och hennes tankar om åt vilket håll vetenskapen borde röra sig. I mötena med en annan kultur kan man inte använda sina egna måttstockar för att förstå den andre. Ett exempel: tystnad betyder olika saker i olika stammar. I en stam betyder tystnad att man håller med, i en annan att du är så dum att det inte är någon idé att svara dig!

Något annat CIG upplevt i sitt arbete sida vid sida med indianer är skepsisen mot vetenskap, som kan ses som något som den västerländska civilisationen vill tvinga på dem, och som också kan ses som omoralisk och destruktiv då den inte tar hänsyn till annat än just det den kan mäta. (Det är intressant att jämföra hur CIG broderat ut det motsatsförhållandet i Isles of the Forsaken.) Även CIG ser hur vetenskapen missar viktiga fakta därför att den/dess utövare jämför med det de redan vet och, enögda av fördomar, ser det de vill se. Konkreta exempel på det är när man läser Lewis och Clarks skildringar från sina upptäcktsresor i Amerika, som innehåller stora fel trots försök till noggrann observation.

Så hur fel skulle det inte kunna bli om vi hamnar på en helt annan planet med annorlunda invånare? Det har CIG skrivit om i Dark Orbit, där planeten Iris har mycket speciella naturfenomen som är svåra att förstå när man undersöker den med kända metoder. Men hur många sådana missar har vetenskapsmän inte redan gjort på vår egen planet? Vi vet ju redan att våra sinnen filtrerar bort en del information som inte är livsnödvändig. Därför behöver vi undersöka vetenskapens metoder.

Något som CIG är missnöjd med i dagens vetenskap är att den inte kan ta in subjektiva upplevelser, då den begränsar sig till verifierbara fakta som går att upprepa. Men de känslobaserade upplevelser som mystiker i alla skilda kulturer rapporterar är förvånansvärt lika; en tunnel med ett ljus långt bort, till exempel. Dessa medvetandetillstånd borde undersökas, förstås också rigoröst och seriöst, med nya metoder. CIG säger också: "We learn so much from malfunctions; when the brain goes wrong, what does it do?" Medvetandet intresserar CIG, så hennes senaste novell, Touring with the Alien, handlar om en utomjording som är intelligent men inte medveten.

Nya utgrävningar i östgötska riddarborgar
Fastän vi inte fick se några imponerande tinnar, torn och gobelänger var Martin Rundkvists föredrag om utgrävningarna i Östergötland intressant och underhållande. Jämfört med utlandet är de svenska borgarna ganska små. De har sällan ringmurar, vilket dels beror på kostnaden och dels på att det krävdes tillstånd från kungen för att bygga ringmur, och det gavs sällan (eftersom kungen inte kunde förutspå vem som skulle komma att bli hans fiende några år senare och då sitta trygg bakom en mur).

Landsjö i Östergötland ligger i sumpigt vatten och är svår att nå även med båt. Därför tar sig ortsbor sällan dit, men berättar historier om platsen. Borgen byggdes och ägdes av Kristina Fastesdotter Plant under årtiondena innan 1280, och var även hennes sätesgård, alltså den av alla hennes gårdar där hon bodde. Där fanns en ringmur halvvägs runt borgen - andra halvan stupade ned mot vattnet och tycks inte ha behövt skyddas extra. 1340 donerades borgen sedan till ett kloster och arrenderades ut, men då bodde nog ingen där.

När adelsfamiljen Strömfeldt flyttade in på borgen år 1634 fick de skattebefrielse om de rustade upp den till en snyggare herrgård. Då kom de finaste stenarna från ringmuren till användning, så det som ligger kvar är de mindre stiliga stenarna som utgjorde murens inkråm.

Man har hittat mynt från ungefär 1260 och 1360 på borgområdet, liksom nycklar, som tycks inslängda efter att man slutat använda borgen. På 1730-talet befolkades ön igen, och än en gång plockades stenar från den tidigare borgen till vad som verkar vara en skrytbyggnad - ett finare hus på öns högst belägna plats, bebodd av någon utkommenderad torpare.

Moderna utopier
För att tala om moderna utopier samlades en panel bestående av Eva Holmqvist, Kristina Hård, Martin Halldin, Jerry Määttä och Boel Bermann.

EH fascinerades tidigt av Eldorado som det beskrevs i Voltaires Candide: människorna där levde i ett överflöd, men var ändå inte nöjda eftersom alla hade lika mycket. MH sade att SF är en utopisk genre; ingen annan genre har lika stora förutsättningar att visa hur världen kan se ut. JM sade att SF även visar nuet; slumpmässiga händelser och även tidigare utopiska rörelser har tagit oss dit vi är nu. BB sade att utopier är ouppnåeliga för att alla har olika uppfattningar om vad som behövs och vad som är gott. KH lade till att det även är svårt att skriva om ett utopiskt tillstånd för att det lätt blir banalt. Ofta är det mer intressant att skriva om jakten mot det bättre livet.

JM fyllde i att Iain Banks' utopiska The Culture ju har en omkrets, och i den periferin uppstår krockar som man kan berätta om. Man kan också skriva om en utopi som inte är fullständig utan perfekt bara i en aspekt, inte alla. Så kan man som i Ursula K LeGuins The Dispossessed beskriva två olika samhällen och kunna jämföra vad som är bra och dåligt i dem. Han sade också att andra genrer som kan ses som mer utopiska är kriminalgenren - det går alltid att följa upp ledtrådar, sätta dit mördaren och så återställa ordningen - chick litt och biografier över lyckade liv. De mest fruktbara utopierna hittills har varit de feministiska, som har visat nya sätt att leva vilket gett avtryck i den verkliga världen.

MH nämnde Tanith Lees Biting the Sun där huvudpersonen lever i en utopi men har så tråkigt att hon provocerar sig till att stötas ut från den och skapa sig ett nytt (intressant) liv. Det kan vara givande att låta utopin vara en utgångspunkt och gå vidare från den.

KH tog upp att vädret och klimatet i Norden gör att vi lättare är dystra och negativa, men att det också är roligare att skriva om dystopier och hemska saker! JM lade till att det också ofta är en prestigefråga; skriver man om glada saker anses man banal, skriver man om deppiga saker ses man som en djuping.

En publikfråga var vad en människa kan göra för gott i en utopi. I ett gott samhälle är det ju lättare att utföra goda handlingar. Finns det eller behöver det finnas goda människor i en utopi? En intressant tanke.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar