tisdag 26 april 2016

El tiempo de los monstruos


Victor regisserar ett sista möte med sina vänner när han bjuder in dem till sitt palatsliknande hem. Han låter spela upp en video för dem där han berättar att han tänker ta sitt liv samma natt - men kommer i nästa ögonblick ned för trappan. Pillren gick inte ned! Det blev inget självmord!


Vännerna pratar och gnabbas sinsemellan, om varandra och om Victor. De är alla olika former av kulturarbetare och larger than life - författare, tecknare med skrivkramp, skådespelerska och så skådespelerskans senaste älskare. De talar om sina återkommande möten hos Victor som om de vore filminspelningar, men de har olika uppfattningar om hur det gått till. "Vi har ju alltid kört utan manus" säger någon. "Vadå, jag har ju skrivit manus varje gång!" utbrister författaren Raúl.

I periferin sitter dock husets två anställda, en kvinna och en man, och verkar styra vad de inbjudna och värdparet sysslar med. Vilken är deras roll i det hela? Vad är det egentligen som vi ser? När vi, och aktörerna, tror att vi börjar förstå, öppnar sig en ny nivå i mysteriet. Till slut får hela skeendet en existensiell underton; man kan jämföra karaktärernas förvirring med människans vilsenhet i tillvaron.


Den spanske regissören Félix Sabroso har gjort flera komedier tidigare, vilket gjorde att El tiempo de los monstruos möttes med viss förundran. En förklaring är att han drevs av saknaden efter sin hustru som gick bort tidigare. Men visst är filmen rolig på många ställen, såväl i scener som närmar sig slapstick som i de intellektuella lekarna. Jag gillar också skarpt att rollfigurerna är karikatyrer på det de spelar, dock inte i övermått och aldrig så att filmen hänger ut dem till ett simpelt skratt. Den yppiga skådespelerskan Marta, en något överårig sexsymbol med ett jämnt inflöde av alkohol, hamnar snart i en pyttekort och transparent klänning, och därefter i en ännu mindre baddräkt, utan att förlora sin status i den blandade gruppen.


Medan jag såg filmen gick mina tankar (mycket snabba tankar, för det händer signifikanta saker nästan hela tiden!) till filmer som Holy Motors och Synecdoche, New York. Alla tre filmerna är mycket olika varandra till utförandet, men leker med nivåerna av skådespel på ett liknande och ytterst fantasieggande sätt. Jag såg filmen i närvaro av regissören själv, och i frågestunden efteråt nämnde Sabroso Buñuel och Pirandello som inspirationer. Den är också en kommentar till det röriga läget i dagens filmindustri. Av en av anekdoterna fick jag också tröst för att jag missat några snabba repliker: en vän till Sabroso brukar ofta somna mitt i filmen och vakna mot slutet - för honom blir varje film något helt annat än för oss andra, tänker Sabroso!

Något jag tyckte om var stämningen av gammal vänskap med inbyggt groll mellan deltagarna - en stämning som fanns kvar även efter att grunderna för deras roller sattes ifråga. El tiempo de los monstruos är en intellektuell lek som snuddar vid det metafysiska; rasande underhållning för stunden med frågeställningar och stämningar som stannar kvar flera dagar efteråt.


2 kommentarer:

  1. En film med många lager på lager. Kul. En film som faktiskt mest är som om någon spelat in några som spelar in ett lajv. Jag kände igen mig i karaktärernas undran om hur regissörerna/lajvarrangörerna tänkt att man skall bete sig för att "lösa" gåtan på lajvet (eller kanske, här, livet).

    SvaraRadera
  2. Det du säger om filmen som ett lajv är en bra iakttagelse. Sabroso svarade ju att han inte själv provat på att lajva, när du frågade, men vi kan ju se stora likheter mellan situationerna.

    SvaraRadera