fredag 8 april 2016

Batman vs. Superman

Min vurm för superhjältar grundlades på 1980-talet med hängivet läsande av serietidningarna Stålmannen och Rymdens Hjältar. Det fanns ingen hejd på vilka kraftfulla motståndare Stålmannen kunde råka ut för, och äventyren var mycket spännande. Så hur mycket jag än engagerar mig i de många Marvelfilmerna och hur de hänger ihop, är jag litet ledsen över att Stålis-filmatiseringarna inte lyft lika bra.


Ännu mer besviken är jag över att nysatsningarna så ofta måste ta vägen att misstänkliggöra Stålmannens avsikter. Superman skapades av Jerry Siegel och Joe Shuster 1938, och genom andra världskriget och framåt stod han som en symbol för Den Goda Sidan, ärlig och rakryggad. När Läderlappen-serien integrerades i Stålmannentidningen på 1980-talet blev vi Stålis-fans varnade att Läderlappen INTE, till skillnad från Stålmannen, svurit att aldrig döda någon annan människa.


Men i 2016 års film är det alltså Batman/Bruce Wayne som börjar ifrågasätta de goda intentionerna hos Superman, superhjälten som lever i samma stad som han men spelar i en annan liga med sina övernaturliga krafter. Visst finns det anledning att reflektera över att Superman skulle kunna radera hela jordens befolkning OM han ville, och visst dödades och skadades många människor, liksom flera av Metropolis' skyskrapor, under striden mot General Zod. Men någon djupare analys följer inte på de tankarna, utan det blir avstampet för Bruce Waynes hemliga kamp mot Superman, i vilken han själv inte ofta visar upp någon större människokärlek.


När en uppföljare till Man Of Steel utannonserades, nämnde man att även Batman skulle dyka upp i filmen. På vägen modifierades det till att bli en hälften-hälften-film med Batman först i titeln. Alltså vill man hellre rida på minnet av Christopher Nolans våldsamma Batman-trilogi, och det är väl logiskt om man vill räkna in biljettpengarna från biobesökare med kort minne hellre än hängivna Stålmannenfans. Så får vi åter igen Batmans begynnelsehistoria, den såriga punkten där barnet Bruce Wayne blev föräldralös, följt av ännu fler minnesbilder och mardrömmar. Det visar sig ligga en anledning bakom de allt mer förvirrade och våldsfyllda synerna i Bruce Waynes hjärna, men de tar ändå för stor plats i filmen och leder handlingen in på stickspår.

Handlingen, ja. Den är inte så strömlinjeformad som i andra actionfilmer. Det pågår flera skeenden parallellt, scener som är pusselbitar men vars betydelse inte görs klart förrän långt senare. Det är en mycket långsam uppladdning till inte bara en stor urladdning, utan flera och större konfrontationer efter det. I mitt fall började jag efter ett tag att uppskatta den ofokuserade uppbyggnadsfasen; jag tänkte mig att den inte var vad man väntade sig av en storfilm, men att den mer liknade en TV-serie.


Men det finns flera saker att irritera sig på även om man accepterar den berättarstilen. Stålmannen kallas till förhör på oklara grunder - inget mer än guilt by association, egentligen. Holly Hunter spelar en senator som tack och lov är ambivalent till sin åklagarroll - bra, för det är alla tittare också. Men där 2006 års Superman Returns lät Lex Luthor vara en tråkig byråkrat, har man tio år senare skruvat knappen åt andra hållet och låter honom flippa ut och bli en jobbig typ i Jesse Eisenbergs gestalt. Vilket leder mig till den kolossala slöhet och slarv med vilken staden Metropolis hanterar General Zods skepp och andra kryptonska artefakter. En av många logiska luckor i filmen.


Något gott jag ändå vill säga om Batman vs Superman är vad filmen gör för att börja etablera ett DC Comics-universum med flera superhjältar som alla är på gång att få sina egna filmer. Den största glädjen är förstås Wonder Woman, som Gal Gadot ger stil, säkerhet, övernaturlig styrka och självständighet. Jag tycker också om hur Supermans strider, som i försvagat tillstånd gör särskilt ont, speglas i Lois Lanes (fina Amy Adams) oro för mannen hon älskar. Men finns det någon regissör som är tillräckligt bra för att ge oss en Stålman som är en superstark och välvillig hjälte, och som hamnar i svåra konflikter och strider utan att världen vänder sig mot honom? Serietecknarna lyckades bra med det under de första decennierna. Kanske är det dags att gå tillbaka i tiden och ge oss en gammaldags god Stålmannen igen.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar