söndag 18 oktober 2015

Pelikanen på Strindbergs Intima Teater

1907 hade pjäsen premiär på samma plats. Över hundra år senare går det inte att spela den rakt av, och Richard Turpin har dragit kläderna av manuset i flera avseenden. Till att börja med läses scenanvisningarna upp av personen på scen, modern (Sara Turpin), skurken; anvisningarna som skall skapa en atmosfär som får publiken att förstå vad som skall kännas. Pianomusiken som skall förmedla en stämning iscensätts med dans som berättar den med överdrift.


Jag blir litet besviken när uppsättningen överger den övertydligt berättande stilen, även om den återkommer ett kort slag mot slutet av pjäsen. Istället ges vi mycket mer fysiska framställningar av vad som sägs, speciellt i moderns erotiska tumlande med den nyblivne svärsonen (Mårten Svedberg).

Pelikanen är en av de pjäser August Strindberg skrev för att (postumt) försvara en stackars, stackars make mot en ond, ond kvinna. Idag kan vi skratta åt en del av hans mest överdrivna orättvisor, och kanske är det meningen att vi nu skall imponeras av modern, så stark och självmedveten hon framställs för oss (speciellt i Sara Turpins lysande gestalt)?

Men nej, det finns två barn i familjen som blivit misshandlade under sin uppväxt, och sympatierna ligger med dem.  Deras anklagelser om att aldrig ha fått äta sig mätta eller hålla sig varma för att modern snålat, vilket annars kan låta substanslöst och småfånigt, vinner på pjäsens allt mer aggressiva spelstil. När sonen (Alfred Tobiasson) fysiskt ansätter sin mor under den hetsiga dialogen blir det klart att anklagelserna har grund och har skadat pojken inifrån.

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin
Därmed inte sagt att alla regigreppen är lyckade. Syskonens rituella framdukande och ätande av en måltid bestående av en ros är så utdragen och ointressant att det färgar av sig på de efterkommande scenerna.

När Strindbergs mest småsinta pjäser sätts upp inställer sig alltid frågan varför. Vad vill man säga med den här pjäsen, varför har man valt den istället för någon annan? Jag känner inte att jag hittar något svar på den frågan under framförandet. För spänningen i handlingen, för vad man kan vränga ur den på scenen? Men för det är Pelikanen alltför tunn. 2015 års uppsättning är inte alls dålig, och alla skådespelare gör riktigt bra insatser, men den ger mig inte så mycket mer än nästan två timmars förströelse.

Länk till Pelikanen på Strindbergs Intima Teater

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar