onsdag 23 september 2015

Flocken

Jennifer och Alexander smygtittar men håller sig borta varandra under bröllopet som inleder filmen Flocken. De lever i ett fåordigt samhälle en bit uppåt Norrland, och alla känner varandra. I rödvinsfyllan berättar Jennifer för sina väninnor att Alex våldtagit henne. Är det sant? Prydlige Alexander, kortväxt och med babyansikte? Tvivlet på Jennifer är instinktivt och kompakt. Ingen prövar ens tanken att hon talar sanning. Det är skönare att tänka sig att något sådant illa inte kan hända i ens samhälle, och därifrån är steget kort till victim blaming och slut shaming.
 

Det är en mindre lättnad att filmen inte framställer Alex som självsäker och dryg, som en del av gänget som står på hans sida. Det behövs inte, när anklagelserna väl fått upp farten och driver på hatet mot Jennifer och hennes familj. Inte heller Jennifer kan tala för sig och svara dem som säger att hon inte beter sig som en våldtagen. Inför skolkuratorn och när saken går till rättegång blir det plågsamt tydligt hur svårt det är att ens ta orden i munnen.


Det är inget ovanligt att människor hellre skvallrar och snackar skit om varandra än att ärligt fråga hur de mår. I en storstad är skillnaden att det är lättare att hitta en annan gruppering där man kan känna sig hemma, få stöd eller åtminstone inte förföljas av sin historia. I en småstad sprider sig ryktet, och varje person som bestämmer sig för att själv döma och straffa Jennifers familj blir ett nytt nålstick i deras vardagsliv; lillasystern som får sitta på bänken genom hela fotbollsmatchen, mamman som inte får sitta i kassan, och ännu värre hämndaktioner som följer.


Filmen utspelar sig under veckorna fram till skolavslutningen, men det är en gråkall och fuktig försommar vi ser, ingen lovande värme för någon. De två unga huvudpersonerna spelas, tystlåtna och halvt paralyserade som de är, spelas utmärkt väl av Fatime Azemi respektive John Risto. Kameran fokuserar på ansikten, scenerna är långa och ordkarga, och det ökar den gnagande oron som filmen förmedlar. Spänningarna ökar inte bara i Jennifers familj utan även i Alexanders. Kan det sluta bra för någon av dem? Blir det bättre för en om det blir sämre för den andra eller är alla förlorare nu?

Filmens handling är upprörande, och det är motbjudande att tänka sig att något liknande hänt i minst ett dokumenterat fall, och säkerligen många andra. Det är otäckt att se flockmentaliteten som får alla att välja ett läger, och inte ens tveka att gå över anständighetens gräns mot den som de stött ut. När alla trycker åt ett håll, är det klokt och modigt att ifrågasätta. Beata Gårdelers film är ett viktigt exempel på det.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar