måndag 9 juni 2014

Sufflören på Dramaten

När ridån går upp är Dramatens lilla scen tom. I strålkastarljuset virvlar dammet i vackra mönster. Från sin stol nedanför kanten rusar sufflören upp och sufflerar inte bara en replik utan en hel föreställning. Anders T Olsson ger röst åt personen på teatern som inte vill synas men som är lika nära livsnerven, texten, manus, som skådespelarna. Hans berättelse speglar teatern, de älskade pjäserna, skådespelarna och deras syn på sufflörens roll.


När skådespelare blir folkkära frågar man dem vilken som är deras drömroll, men ingen frågar sufflören samma sak. Fast vår sufflör berättar gärna! För att illustrera hur litet han vill bli skådespelare spelar han upp den roliga pjäsen-i-pjäsen i En midsommarnattsdröm, där hantverkarna tilldelas sina roller och den oändligt självöverskattande Botten med diktion av Örjan Ramberg erbjuder sig att spela dem alla.

Efter åtta år vid scenkanten sipprar ändå dramat in i den trista verkligheten. Precis som vi åskådare kan en sufflör förälska sig i en skådespelerska, och trots att han måste ha sett Malvolios nesa många gånger låter vår Sufflör sig luras att tro att hans svärmerier är besvarade. Situationen på teatern blir allt mer trängd men får en fantastisk upplösning i uppsättningen av Cyrano de Bergerac, den kärlekssaga som jag älskar mest trots att den är så sorglig.

Anders T Olsson har satt samman en fin berättelse om en viktig roll i teatermaskineriet; en pjäs som både ger större förståelse för sufflörens uppdrag och är en kärleksförklaring till teaterns stora verk. Med stor inlevelse och känslighet visar han en vardag som är både mindre och större än det som utspelar sig på scenen. Föreställningen Sufflören är en varm och livfull påminnelse om hur viktig teater är när den är som bäst.

Länk till Dramatens sida om Sufflören

Foto: Roger Stenberg

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar