lördag 10 maj 2014

Göteborgs Symfoniker i Konserthuset

Konsertens inledande verk, Tod und Verklärung av Richard Strauss, beskriver en döendes mans väg genom sina minnen tills han slutligen når himlen. I den inledande satsen som handlar om mannens sjukdom hör man som en stor styrka som hålls tillbaka och tappar i kraft. Kampen mellan liv och död som pågår i nästa sats innehåller några ögonblick av lugn, men desto mer av strid däremellan. Det är ingen naturlyrisk musik, men jag kommer ändå att tänka på segel som slits av stormvindar, kanske till och med drakar. Men i fjärde och sista satsen, efter en aningen mer lekfull återblick på barndomen, får den döende mannen alltså gå till sin sista vila.


Inför konsertens andra verk gav dirigent Kent Nagano en lång och uppmuntrande beskrivning av vilka problem som en kompositör kan mötas av i allmänhet, och en förklaring av verket vi skulle få höra i synnerhet. Göteborgs Symfoniker har beställt en klarinettkonsert av Unsuk Chin, och nu fick vi höra den med Kari Kriikku som solist. Den första långsamma satsen började mycket stillsamt, med klarinetten fantastiskt nog spelande i stämmor med sig själv. Tack vare Naganos introduktion hördes det verkligen som körer sjungande långt bortifrån. Den snabba satsen innehöll en stor mångfald av ljud i form av specialinstrument i slagverkssektionen. Det var ett intressant verk, men jag tyckte bäst om de inledande svaga tonerna innan klarinetten började skava mot violinstämman.

Efter paus kom Sibelius Femte symfoni, som jag alltid längtar efter att höra. I Göteborgssymfonikernas tappning lät den annorlunda än jag är van vid; klangen var inte så klar utan ganska murrig, så att man hörde mer av stora linjer än av små detaljer. Jag fick inte samma samma känsla av  klar luft och vidder som jag brukar, utan musiken var tyngre och höll sig närmare marken. Det var tänkvärt att höra Sibelius spelas så, speciellt inför Sibeliusfestivalen om ett år, då vi säkert kommer att få höra mångskiftande tolkningar av hans verk.

Till extranummer gav oss hela orkestern ännu mer Sibelius: Alla marcia ur Karelia-sviten. Det lät precis men ändå lekfullt, och blev en sprittande positiv avslutning på konserten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar