lördag 29 mars 2014

The Grand Budapest Hotel



 Någonstans nära en centraleuropeisk bergstopp ligger Grand Budapest Hotel. Franska, tyska, engelska och slaviska ord och namn i sorlet från det internationella klientelet skapar atmosfären i det fiktiva landet Zubrowka. Vid toppen av en funicular, en förtjusande snedställd linbana, ligger hotellet, lika pastellfärgad och lockande som bakelserna från det näraliggande konditoriet Mendl.


 Nostalgiskt, teatraliskt och färgkoordinerat är nyckelord för Wes Andersons filmer, och det passar utmärkt för en historia som är en tillbakablick på storhetstiden för ett högklassiskt hotell - hotell är ju en serie idealiserade miljöer där man för en tid kan leva larger than life. Men vi fokuserar på dem som gör hotellivet njutbart: dess concièrge Monsieur Gustave och hans lobby boy och vapendragare Zero Moustafa.


När M. Gustave blir inkastad i en blodig och dödlig arvstvist rasar berättelsen iväg från hotellet, genom konstmuséet i staden Lutz, in i stadens fängelse från alptopp till alptopp via linbana, genom ett munkkloster och en alpin tävlingsbana. Persongalleriet är skönt stereotypt, situationerna charmigt överdrivna och miljöerna ser ut som ett dockskåp som regissören leker i.

Det har sagts att The Grand Budapest Hotel innehåller Wes Andersons tyngsta argument för humanitet; M. Gustaves motstånd mot fascisterna som vill gripa Zero, flyktingpojken utan korrekta papper. Och visst är hans handling beundransvärd, men det är att dra för stora växlar av det om man låter två korta scener överskugga hela filmen. Andersons filmer presenterar för det mesta svåra situationer (fysiskt eller mentalt svåra) så att de verkar som en lek, så oftast behöver man inte ta dem på allvar utan kan bara låta sig roas. Men då och då i The Grand Budapest Hotel blir man ändå oroad och undrar om något riktigt hemskt kommer att hända.


Något annat som sagts om filmen är att den är inspirerad av den fantastiske författaren Stefan Zweig - Anderson skriver det själv i eftertexterna. Man kan känna igen många teman som lär ha inspirerat: ett hotell med distingerade gäster; polyglotta, pan-europeiska människor; en resa till Sydamerika. Men vad gäller utförande ligger Wes Anderson och Stefan Zweig i varsin ände av skalan: där Zweig fördjupar sig i människans psyke och skuggar fram nyanser i en gråskala med en ständig underton av sorg, målar Anderson i harmoniska färger fram historier som har genomgående ljusa toner även när de är som sorgligast.

Men det gör mig inget att Anderson åkallar Zweig; en fantastisk författare som han förtjänar att upptäckas och läsas av många fler, och Andersons filmer står för sig själva. Med The Grand Budapest Hotel har Wes Anderson hittat helt rätt, och jag hoppas att han fortsätter att berätta om Europa och en guldålder som kanske aldrig funnits utanför människors önskedrömmar.

****** Fotnötter ************

För den som likt mig undrar hur Monsieur Gustaves favoritcologne L'Air de Panache doftar, får vi svaret här.

Och för den som undrar hur man bakar Monsieur Gustaves favoritbakelse Courtesan au Chocolat kan vi också få svar av Wes Anderson.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar