måndag 17 mars 2014

Det gulliga pojkslemmot på Teater Brunnsgatan Fyra

Jag älskade David Wibergs gestaltning av tonårstjejen Linnéa i föreställningen Svart Tulpan. Vi fick skratta åt hennes felsägningar och kast mellan katastrofkänsla och nonchalans, men alltid på en fast grund av ömhet och sympati från sin upphovsman. Nu har Linnéa blivit 21 år gammal och ritar serien med titeln Det gulliga pojkslemmot, där hon ramar in dumma kommentarer från gatan ur en feministisk synvinkel.


David Wiberg å sin sida vill undersöka en priviligerad gubbe och hans ständigt expanderande ego genom att i Linneás liv föra in den lätt åldrade mångkonstnären Manne Törnlund - som å sin sida vill låta exponera och kanske förklara sig genom att Linnéa ritar hans biografi i serieform. Ja, meta-lagren tar inte slut där, utan ökas på under föreställningens gång, då Wiberg genom att byta peruk, glasögon och plagg växlar mellan de olika personerna i berättelsen.

När pjäsen börjar får Manne Törnlund breda ut sig länge, länge. Han talar om sig och sina tankar och upplevelser, långsamt och detaljerat som en som är van vid att andra skall lyssna på honom. Senare, i Linnéas återgivning av deras möten, förstår man hur han är just en sådan självupptagen men ointressant människa som hon försöker peta hål på i sina serier. Men innan hon säger det är det inte lika tydligt, och irritationen han väcker blir missriktad. För jag vill ju höra mer från Linnéa!


Kära lilla tänkande men osäkra Linnéa med goda idéer och en självupptagen pojkvän som hon inte kan göra slut med. Alla ögonblick med henne på scenen är guld värda. Hennes repliker är så roliga men allvarliga, samtidigt som jag verkligen ser världen med hennes ögon. Jag är glad att David Wiberg låtit henne växa upp och höra av sig igen, och jag hoppas att han låter henne framträda ännu fler gånger, litet vilsen men ändå alltid på väg framåt. Kram till dig, Linnéa!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar