måndag 17 februari 2014

Robocop 2014

Ända sedan ryktet om en nyinspelning av Robocop spreds för några år sedan har hatet glött hos hängivna fans av originalfilmen. När bilder från filmen spreds dömdes dräkten ut som fel, och nu när filmen har haft premiär flödar fortfarande kritik, både från dem som har sett filmen och dem som vägrar att göra det. Själv gillade jag att filmen från 1987 handlade om spjutspetsteknik och transhumanism, men förutom några riktigt coola scener tänkte jag att en modern version skulle kunna tillföra en del.


År 2014 har vi hunnit utveckla såväl effekter på film som tankarna kring maskin-människasamverkan, och det utnyttjar den nya filmen väl. Joel Kinnaman spelar polisen som blir inbyggd i det imponerande Robocop-skalet. I tidiga scener med familjen visar han upp mänsklighetens bästa sidor - han är en omtänksam make och far - men också hur minnena från dagens blodiga skottlossningar får hans känslor att kollapsa halvvägs. Redan där hinner man fundera över hur mycket ens mänskliga egenskaper påverkas av krav utifrån.


Så gott som alla roller kring Alex Murphy/Robocop spelas av kända och duktiga skådespelare: Michael K. Williams, Michael Keaton, Gary Oldman, Jennifer Ehle, Marianne Jean-Baptiste, och inte minst Samuel L. Jackson som en hetsig talkshowhost. I sin Novak Report driver han på för att göra det tillåtet att patrullera USA:s gator med robot-poliser, det som lyckats så väl i Teheran. För mig som inte är van vid självsäkra personer som pratar snabbt och förenklar svåra frågor lockar hans inslag till ett skratt som fastnar i halsen - "Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel", som Bertrand Russel sade.




Lika kittlande är scenerna när en upptrimmad Robocop på millisekunder sorterar informationen som lagrats i hans hjärna och tjuter iväg på sin strömlinjeformade motorcykel till platser där någon misstänkts hantlangare dykt upp på övervakningskamera. Aldrig ett ögonblicks tvekan, fastän det som amerikanska folket ville ha på sina gator var starka robotar med en människas förmåga till avvägningar och förståelse. Men känslor är bara hämmande och slöar ned reaktionsförmågan, så de justerades bort.


Vi får se många välgjorda scener där Alex måste vänja sig vid sin nya kropp, fysiologiskt och mentalt, följt av hisnande actionscener där människo-maskinhybriden överlägset mejar ned såväl robotar som människor som går emot honom. Men däremellan får vi se hur diskussioner och manipulationer sker utanför hans synfält: politiker, polischefer och företagsledare som vill att robot-polisen skall hjälpa just deras mål. I regissören José Padilhas värld finns de kriminella mitt ibland oss inte bara i folksamlingar, utan även i poliskåren. Några av de grövsta brottslingarna kan möjligtvis lyckas med att styra bort Alex från att verkligen komma till roten av problemet.


Jag är mycket förtjust i läckra actionscener, och får mitt lystmäte i filmen. RoboCop går med tunga steg svirr-DUNS - svirr-DUNS och tar svängar i räta vinklar. Trots några logiska glipor är jag också nöjd med hur man hanterar frågan om hur mycket kontroll människan har när maskiner och system filtrerar vad som kommer in och går ut. Jämför inte med den gamla filmen, utan gå och se årets Robocop som en ny, självständig film.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar