lördag 22 februari 2014

60 år med Blomstedt i Konserthuset

Herbert Blomstedt är en uppskattad dirigent sedan över ett halvsekel. För ett par år sedan hade jag glädjen att vara på en konsert med Oslo Filharmonien med ett program som han själv valt ut och dirigerade. I år firar Kungliga Filharmonikerna 60-årsjubiléet av hans första konsert i huset med att framföra precis samma program som då, och förstås ledda av den vänlige Blomstedt.


Inledningsvis sitter endast ett dussin utvalda stråkar och en continuo på scenen, som strax intas av nämnde Blomstedt och konsertens första solist, Andreas Alin. Man spelar J S Bachs Orkestersvit nr 2 i h-moll, och det låter utmärkt i den stora konsertsalen, förutom att flöjtens milda ton alltför ofta smälter in i de övriga instrumenten. Det är synd för en flöjtist som redan får slita med Bachs långa melodislingor, men allt blir ändå till en glittrande enhet av skön, lekfull musik. I den långsamma tredje satsen och den lättare orkestrerade näst sista satsen får dock flöjten höras mer, och vi kan uppskatta dess vackra ton. I det allra sista och välkända stycket får vi också bevis på Alins skicklighet när han spelar den krävande men roliga melodin virtuost och glatt.

Foto: Jan-Olav Wedin
Ett Bach-stycke i stora salen känns ovanligt och förstärker den spännande känslan av att programmet sattes samman i en annan tid. Den känslan sitter kvar under nästa stycke, Beethovens Pianokonsert nr 1 som spelas av nästa gäst, pianisten Garrick Ohlsson. Blomstedt dirigerar orkestern så att den till en början låter pampig, dock utan att slå över till struttighet - till det är filharmonikerna alltför begåvade. Ohlsson imponerar i de välskrivna solopartierna med att låta lätt och mäktig på samma gång, och jag skulle mycket gärna höra honom i Konserthuset igen!

Efter paus spelas Paul Hindemiths Mathis der Maler, och när jag mindes att verket spelats med kompositören på plats kunde jag tänka mig hur det var att höra det 1934, när det var nyskrivet. Att den första satsen har namnet Änglakonsert överraskar inte när jag läser det i efterhand, eftersom det klingade gudomligt, eteriskt. De följande satserna - Gravläggning och Den Helige Antonius prövning - innehåller däremot partier med inre motstridigheter, och filharmonikerna och Blomstedt tecknar dem fint utan att det blir rörigt. Från ett vinande som nästan är plågsamt över krigiska tongångar och möjliga segertoner mynnar verket ut i harmonier som är såväl klara som tvetydiga. Publiken jublar tacksamt åt musiken och denne charmante dirigent, som tar sig tid att stanna och lukta på blommorna - Ohlssons vackra tack-bukett - och ge orkestermedlemmar personlig uppmuntran. Vi får hoppas på fler jubiléer och önskekonserter med Herbert Blomstedt!

Konserten kommer att finnas tillgänglig på Konserthuset Play.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar