torsdag 11 oktober 2012

Stor vattenmusik i Konserthuset



Vatten var temat för konserten som chefdirigent Sakari Oramo valt ut för Kungliga Filharmonikerna, från virvlande bäckar till ett stort, skrämmande hav. Vem vill inte höra Smetanas underbara Moldau (1874)?! Under veckan innan konserten blev jag varm inombords när jag tänkte på den fina musiken jag skulle få höra. Och så vältempererat flödade floden fram från scenen: de stillsamt porlande källorna växte till en stor, dansande flod, skrämmande ibland men alltid skön. Litet hackigt tyckte jag att det lät i början när fiolerna fick spela distinkta toner istället för legato, men snart flöt allt utan anmärkningar. Och tack, för att slutackorden inte skrällde så efter att den sorlande floden runnit ur sikte! De var kraftiga men välbalanserade och ändå magnifika.

 Så kom vår begåvade sopran Katarina Dalayman in på scenen för att tillsammans med orkestern framföra Edward Elgars Sea Pictures (1899). Hennes klänning var ljuvligt skimrande turkos, men det var hennes gyllene stämma som stod i fokus under de fem sångerna. Dalaymans vackert tämjda vibrato och starka klang kom till sin rätt i de mäktiga melodierna och med hela orkestern i ryggen. Två av sångerna lät (i mitt tycke) nationalromantiska, två andra mer naturlyriska, och den femte, byggd på dikten The Swimmer, är en bragd mitt i den piskande stormen. När den ljuvliga melodislingan som fiolerna redan tidigt spelat letar sig äntligen in i sången, och sångcykeln slutar i triumf.



Efter paus spelades en symfoni av den svenske kompositören Gösta Nystroem, Sinfonia del Mare (1946-48). Nystroem bosatte sig nära havet och skrev även samlingen Sånger vid havet, och så Sinfonia del Mare som är hans mest kända verk. Det börjar med lätt vågskvalp, inte lika vänligt och inbjudande som Moldaus små bäckar, men med spännande och sköna harmonier som från ett kallare, nordiskt hav. Det hav vi får lära känna är stort och djupt, och i symfonin (som består av en enda sats) rasar ovädret över dess vidsträckta yta. I ett parti låter Nystroem violinstämmorna kämpa som om de vore ett skepp på väg hem över djupa vågor. Mitt i verket stillnar stormen för att släppa fram en sång, komponerad på Ebba Lindqvists ditk Det enda. Katarina Dalayman sjöng även denna sång, som handlar om någon som lämnat havet som man lämnar en älskare som är stark och svår, men som man vet att man kommer att återvända till. Efter sången blåste det upp till ett nytt oväder, men även det ovädret gick över. Till slut lämnades vi med en fin, borttynande melodi som förde tankarna till harmoniskt skvalpande vågor, och som jag nynnade på hela vägen hem.

Vilken god idé att spela Nystroem, och så väl kvällens tre verk kompletterade varandra! Eftersom inte alla kunde höra de skickliga Kungliga Filharmonikerna, lägger jag in andra goda inspelningar av verken så att alla kan få en uppfattning om musiken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar