onsdag 31 oktober 2012

Level 42 på Chinateatern


I år firar Level 42 tjugofemårsjubiléet för hitskivan Running In The Family med att åka ut på turné. Hurra! Riktigt bra musiker kan visserligen bli slitna med åren, men inte nödvändigtvis sämre, för skickligheten och erfarenheten kommer alltid att ge dem en fast grund. Nu är bandet också väl samspelat efter en rad konserter i UK, och på spelningen i Stockholm kör de nästan exakt samma spellista, och de börjar med albumet Running In The Family från början till slut.

Första låten är Lessons In Love, och det är ju en superbra start! De välkända inledningsackorden upprepas några gånger under publikens jubel, och så smattrar Mark Kings drivande bas igång. Både hans och Mike Lindups röster låter bra - melodierna kräver inget enormt röstomfång utan har väl alltid legat inom deras bästa respektive register.

Efter låten berättar Mark King att de kommer att spela hela skivan, "precis som ni gjorde hemma när ni var så här stora" - han måttar med handen i midjehöjd - "och lade nålen på plattan" - han lyfter en osynlig pickup framför sig. Ja, Mark, det var precis så en tonårig Jenny B gjorde gång på gång hemma i flickrummet, även om jag var litet större än så! Och det blir en stor nostalgitripp att få höra musiken från LP:n jag lyssnade på så många gånger.

Children Say följs av härliga Running In The Family, och därefter som väntat den känsliga It's Over. King ursäktar att en ballad kommer så tidigt i konserten med att den ju faktiskt låg där, som sista låt på första sidan. Och sedan vänder man på skivan och blåser av nålen - "puff puff" - och det drivande kompet sätter igång igen med To Be With You Again, Two Solitudes och Fashion Fever. The Sleepwalkers introducerar King som "artsy and strange, really", men den låter riktigt bra på scen. För 25 år sedan fokuserade jag mer på hit-kvaliteterna, men kunde redan då uppskatta det energiska funk-soundet och låtarnas smarta uppbyggnad med synkoper och inskjutna sax-stick, som jag klappar och slappar i takt med nu precis som på 1980-talet.


Efter Freedom Someday, sista låten på skivan, byter Mark King ut basen med blå lampor längs halsen mot en akustisk gitarr, vilket även brorsan Nathan tar fram. Peter Ray Biggin lämnar trumsetet för ett par bongotrummor, och Mike Lindup plockar fram ett dragspel! Sean Freeman smyger runt utanför strålkastarna och spelar sax i låten All I Need, och han låter bra. Men ännu bättre låter de andra två akustiska låtarna, Out of Sight Out of Mind och fina Guaranteed från 1990. Med välkoordinerad rytmsektion och stämsång bevisar de att de är genuint kunniga musiker både i storm och i stillhet.

Och sedan bevisar de det igen, i funkens tecken! Från och med den instrumentala låten Heathrow, skriven av Wally Badarou 1982, lyfter sig konserten ännu ett snäpp. Spelglädjen och energin får varje låt att svänga, tightare men vildare än förut. The Sun Goes Down (Living It Up) och Starchild följs av fina Something About You, och till Hot Water har hela publiken rest sig ur sina bekväma sammetsstolar.

Det har inte ens gått två timmar, men det känns som en fullödig konsert och en helkvällsupplevelse. Men man kan inte låta Level 42 gå än! De kommer tillbaka, och nu visar Mark King vilken virtuos han är på sin bas med röda lampor längs halsen. I nästan en kvart låter han basen knattra fram toner i rasande tempo, leker fram rytmer och melodier, glider i några takter över Chics Good Times, och morphar in låten Love Games tillsammans med resten av bandet, och det är inte en överflödig sekund i det solot. Någon lyckans ost fick hans neonfärgade tumskydd efter konserten, men det lär vara slitet millimetertunt efter den bedriften. Mark King är en naturkraft, och tillsammans med hela Level 42 har han väckt funken i Stockholm.

3 kommentarer:

  1. Hej Jenny B!

    Tack för fin recension av L42! Nu ångrar jag än mer att jag inte tog chansen att se dem i Göteborg förra veckan...

    KB.

    SvaraRadera
  2. Hej! Bra recension av konserten!
    Bandet hade verkligen bra energi den kvällen, bättre än på många år faktiskt!
    "Tumskyddet" var inte så slitet som man skulle kunna tro. Jag stod hela med familjen längst fram och Mark siktade och kastade det till min son på åtta år som tog en perfekt lyra! Gissa om han berättade det stolt i skolan när han kom tillbaka från höstlovet!

    SvaraRadera
  3. Wow, Lars-Ove och sonen, grattis till att ha fångat tumskyddet! Vilken trofé!

    Tack för kommentarerna, båda två. :D

    SvaraRadera