lördag 20 oktober 2012

Belcea-kvartetten spelar Beethoven, första konserten

Storslagna satsningar går hem, har Konserthuset upptäckt. Jag drömmer mig fortfarande tillbaka till Mahler-festivalen för några år sedan, och jag minns även när Belcea-kvartetten spelade alla stråkkvartetter av Béla Bartók. Nu är de begåvade musikerna tillbaka för att spela alla Beethovens stråkkvartetter under en vecka i oktober, och via ett av mina abonnemang får jag höra två av konserterna.


Kvartetten har valt att till varje konsert spela en vardera av Beethovens tidiga, mittre och senare kvartetter. De inleder hela serien med den allra första, Stråkkvartett F-dur op 18:1 (1799). Den är habil och trevlig med löpningar över skalorna och instrument som artigt följer varandra, men inte exceptionell i mina öron.

Så fortsätter Belcea-kvartetten med Stråkkvartett Ess-dur, "Harpkvartetten" (1809), och genast börjar jag ångra att jag inte skaffat biljetter till hela serien. Det inledande pizzicato-partiet mot en ömt ljudande bakgrundsklang skimrar rosenrött som en solnedgång, och verket i sin helhet visar sig kunna mana fram väl så starka känslor från fyra stråkar som från en hel symfoniorkester. Det är en romantisk dröm som låter mycket mer levande under Belcea-kvartettens fingrar än på inspelningen jag har hemma.

Efter paus är det dags för en sen kvartett, Stråkkvartett B-dur op 130 (1825). Efter de dramatiska känslostormarna i det förra stycket är nu kompositören säker på sig själv och sin musik, och kan tillåta sig både att vara mer återhållsam och att experimentera med antalet satser - sex stycken, alla av olika karaktär. Melodierna och klangerna är själva inte speciellt vågade, men erfarenhet och förtrogenhet med vad som är essentiellt gjorde att Beethoven kunde ge dem lätthet utan att låta dem bli lättviktiga. På samma sätt är Belcea-kvartetten så kunniga och säkra att musiken ljuder intensivt och kristallklart på samma gång.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar