fredag 27 juli 2012

Wiener Secession: Klimts Beethovenfris och Mutatis Mutandis


Den gyllene bollen av sammanlänkade löv glimmar inbjudande ovanpå den vackra sekelskiftesbyggnaden. När ett antal Wienkonstnärer 1897 beslöt sig för att bryta med etablissemangets Wiener Künstlerhaus och driva sin egen konstsyn, hade de lyckligt nog arkitekter, sponsorer och mark till att bygga sin egen utställningslokal. Deras motto VER SACRUM ("helig vår") står i guld mot den harmoniska vita byggnaden intill ingången.

Till utställningen 1902, då flera konstarter skulle samlas och samsas, målade Gustav Klimt en fris inspirerad av Beethovens nionde symfoni. Denna Beethovenfris visar mänsklighetens strävan efter lycka: bönande ber man riddaren täckt av gyllene rustning att kämpa mot illvilliga krafter som sjukdom, galenskap och frosseri. Under taket, längs väggarna går färden mot sitt lyckliga slut.

Beethovenfrisen målades direkt på väggen för utställningen, och var menad att tas bort senare. Året efter köptes den och fraktades bort av en samlare, och sedan dess har den flyttats så gott som varje decennium. Sedan 1985 är den restaurerad och tillbaka i Secession, och visas åter för allmänheten. En noggrann detaljkopia och filmer av restaureringen visas i rummet strax utanför, så att man kan närstudera motiven. Som en ytterligare hjälp finns i år, Klimt-året 2012, även en (gräll) plattform att stiga upp på, så att man kan se frisen i ögonhöjd. Det är tacksamt att få se målningarna på nära håll och slippa vrida upp nacken för att få en skymt av skönheten!

På andra håll i huset finns Mutatis Mutandis, verk av ett fleratal samtida konstnärer. De flesta av videokonstverken, installationerna och tavlorna är sorgligt ointressanta, och utställningen ger ett splittrat intryck. Vad jag stannar upp inför är Suzanne Triesters tavelserier. I sviten Alchemy (2008) har hon tagit rubrikerna från dagstidningar i olika länder och skrivit dem i cirklar och formationer så att de liknar magiska besvärjelser. När man läser orden i det sinnelaget ser man hur mycket de förlitar sig på fakta kända av åskådaren, och hur de ofta har en ödesmättad klang redan utan utsmyckningarna. Men i Triesters följande svit HEXEN 2.0 ritar hon upp personer och händelser som skall utgöra trådar från en samhällsföreteelse till en annan via hemlig statlig planering. Det tycker jag är fånigt och onödigt. Det flyter omkring tillräckligt många konspirationsteorier och försök till att förstå "vem som verkligen ligger bakom allt", som låter osäkra och mindre intelligenta människor tro att de vet mer än Medelsvensson. Åter igen: onödigt och fånigt. Och sammanfattningsvis var tyvärr utställningen Mutatis Mutandis inte särskilt givande.

Länk till Wiener Secession

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar