onsdag 23 maj 2012

Ondvinter av Anders Björkelid

Den miljö som Anders Björkelid målar upp i sin bok Ondvinter är tillräckligt definierad för att kunna påminna om nordiska byar för ett hundratal år sedan, men tillräckligt vag för att varken peka ut en plats eller en tidsålder. Det är mycket bra, för på så sätt kan han hela tiden hålla en balans mellan detaljer som får berättelsen att kännas jordnära, och händelser som inte går att passa in i den världshistoria vi känner till.

Berättelsen börjar med att de trettonåriga tvillingarna Wulf och Sunia talar i ett gemensamt vi, vilket är irriterande ibland. De berättar om sitt liv med fadern på en gård en bra bit undan från den närmaste byn, med detaljer som antyder att de också är litet annorlunda än byborna. Och redan efter några sidor inträffar något som definitivt är övernaturligt: en vessla de har fångat i en fälla talar till dem och köpslår om sitt liv. Det är bra! Det vore dumt att vänta för länge med de mest spännande detaljerna. Efter den händelsen ser ungdomarna och även läsaren det som följer i ett annat ljus.

Temat med ett (eller två) barn som skall invigas i de krafter de vuxit upp omedvetna om, kan genomföras mer eller mindre skickligt. Björkelid låter det ske naturligt och i ett drivet tempo, vilket jag är glad över. Ungdomarna är frågande men inte dumma inför allt det nya och förvirrande, och de får snabbt uppleva saker som får dem att tro att de begynnande förmågorna är verkliga och dessutom mycket, mycket nödvändiga.

Människor som tar hand om dem och föremål de stöter på låter dem förstå mer och mer av historien de är en del av, och det är en mycket spännande historia. Författaren har vävt ihop ett försvunnet rike som är nära, avlägset, avskräckande och lockande på samma gång. Den magi och de lagar som både det gamla riket och naturen påbjuder är spännande, originella och konkret avgörande i viktiga situationer. En sådan sammanhängande bakgrund är viktig i den här sortens berättelser.

Boken är skickligt skriven på flera sätt. Personerna är intressanta och trovärdiga, mitt i de ovanliga händelserna. Och när den sista tredjedelen av boken börjar med en lång infodump om det gamla imperiets historia och den hotande Kylan, har förståelsen för det redan byggts upp av saker som antytts tidigare.

Omslagstexten påpekar flera gånger att Ondvinter är första delen i en fantasyserie, så man får inte bli förvånad över att bokens slut inte sätter punkt för historien utan tvärtom pekar framåt. Men så välskriven och spännande som Ondvinter var, kan jag bara se fram emot att skaffa nästa del och läsa vidare i Berättelsen om Blodet.

Fler böcker av Anders Björkelid:
Eldbärare
Förbundsbryterskan

2 kommentarer:

  1. Ondvinter är fin, men vänta bara tills du kommer till tredje delen, Förbundsbryterskan! Den är fanimej fantastisk.

    SvaraRadera
  2. Det tror jag säkert! Jag tänker fortfarande på boken och vill läsa vidare så snart jag kan!

    SvaraRadera