fredag 3 februari 2012

Natten är dagens mor på Dramaten

I Lars Noréns pjäs om den alkoholiserade hotellägaren och hans familj har jag brukat se huvudrollen i den yngste sonen, pojken med konstnärsdrömmar som tvingas tillbringa sin sextonårsdag mitt i hatet som blossar upp av faderns återfall. Det var som tydligast i Stadsteaterns dubbeluppsättning av Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud år 2007, där Sven Ahlström spelade honom sårad och brinnande av frustration. Men redan i mellan-pjäsen Stillheten som Stadsteatern satte upp för ett år sedan började jag tänka på hur grymt hatet mot den alkoholberoende mannen var. Hans egen plåga blir ännu tydligare i Dramatens senaste version av Natten är dagens mor. Örjan Ramberg som Martin väcker sympatier där han går i köket och pratar för sig själv medan han lagar mat som familjen aldrig äter. Han muttrar om att han drev hotellet för att inte behöva vara källarmästare hela livet, hur han jobbar arton timmar om dygnet, och han försöker skaka fram de fyratusen kronor som fattas för amorteringarna.


Men familjen betraktar honom vaksamt, speciellt äldste sonen Frank (Niklas Engdahl). Har han börjat supa igen? Luktar det sprit om honom? Innan misstankarna bekräftas är det otäckt att se hur nedlåtande och utmanande Frank behandlar Martin, och Franks plötsliga våldsamma utbrott mot pappan och lillebrodern får honom att framstå som otäck. När man verkligen börjar hitta tömda flaskor undangömda kokar hela familjens vrede över, och yngste sonen Ricky (Rikard Lekander) hasplar ur sig vilka hemskheter han fick stå ut med ensam under faderns supperiod sommaren innan. Man får föreställa sig själv hur skrämd pojken måste ha varit då.

Bröderna hatar och svär och jagar varandra som om de vore tio år yngre, i ett hem som är så fullt av ilska och förakt att de två minsta börjar ta ut det på varandra. Men emellan utbrotten är det märkligt hur stel och behärskad familjen är. Fast kanske inte så märkligt ändå; det är som att alla tar efter mamman Helen (Irene Lindh). Hon måste vara luttrad efter flera år med en man som super bort hennes pengar, ljuger om det och inte gör det han behöver göra.

Jag tycker om att Björn Melanders uppsättning håller tillbaka känslorna på det här sättet. Det gör att varje familjemedlem och varje skev relation framstår tydligare. Visst kan man irritera sig på Ricky som är uppe hela nätterna och lånar brorsans skivor och spelar på hans saxofon. Visst kan man förstå att Martin längtar efter en klunk whisky som tröst när han tänker på hur hårt han har jobbat för att hålla hotellet igång. Man ser bara ännu tydligare hur alla är låsta i sina roller och i sitt hat till varandra, och ändå biter ihop om ilskan och lever vidare i det helvete som deras hem är.

Länk till Dramatens sida om Natten är dagens mor

Foto: Roger Stenberg

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar