onsdag 28 december 2011

Tjuvar på Dramaten

På scenen är det uppbyggt två våningar med tre rum vardera, som ett flervåningshus där människor lever parallella liv som inte rör varandra. Det skall visa sig att människorna i Dea Lohers pjäs Tjuvar hänger ihop, litet i alla fall, men när de rör sig mellan rummen är det en som alltid blir förbisedd: Finn Tomason (Johan Holmberg), mannen som inte finner det värt att längre kliva ur sin säng.


En depression som får en att tappa kraften till att gå ut i världen kan komma av att man inte ser något hopp, inget att längta efter. De andra personerna i pjäsen har saker att se fram emot och mål med sina liv, om än vaga, om än helt frammanade av fantasin. Linda (Annika Hallin) har sett varg så många gånger att hon tänker att hennes arbetsplats snart måste bli ett naturreservat. Och då måste Rainer komma - mannen som hon redan har en familj med i sin fantasi!

Människorna på scenen bär kläder med var sitt olikfärgat parti på bredden, som om de lösgjort sig från en tvärrandig bakgrund. Paret Thomas och Monika (Hannes Meidal och Jessica Liedberg) har varsin bred vit rand mot tröjor i blå respektive orange, som om de vore levande Penguin-böcker! Jag tycker att scenen där de berättar ett ord i taget blir ryckig och svår att följa, men däremot blir jag fascinerad av scenen när de talar nästan samtidigt, lägger eftertryck på olika ord och till slut divergerar helt från varandra.

Att berätta ett skeende genom olika människors möten är spännande, och Tjuvar är ett bra exempel på det. Några av de parallella historierna är större och mer sammanflätade i varandra. Några andra scener, t.ex Malin Eks övergivna hustru, är hjärtskärande och underhållande, men bidrar mest till att pjäsen blir lång, inte till förståelsen.


På det stora hela är det kvinnorna som gör de bästa rollerna i pjäsen. Lil Terselius är fantastiskt rolig som småilsk hemmafru, sprättande av undertryckt energi! Och Lotta Tejles djupa uppriktighet gör hennes brutala berättelse ännu roligare. Det är många gånger man skrattar till, utan att glömma allvaret och den vemodiga undertonen. Dea Loher, regissör Jenny Andreasson och skådespelarna har hittat rätt ton, en blandning av lätthet och skärpa.

Länk till Dramatens sida om Tjuvar

Foto: Sören Vilks

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar