fredag 30 december 2011

Speaker for the Dead av Orson Scott Card

Speaker for the Dead är en fristående fortsättning på boken Ender's Game. Handlingen är väldigt annorlunda, men människor och händelser från Ender's Game spelar stor roll. Inte bara människor, för övrigt. Till historien hör att man har definierat olika grader av främlingskap mellan människor och andra varelser, och faktiskt är orden valda ur svenskan, eftersom definitionerna utkristalliserats på planeten Trondheim som talar ett språk med svenska ord. Utlanning, framling, varelse och det nya ordet ramen dyker upp i texten, nästan omärkligt för mig som redan vet vad de betyder.

Tretusen år efter händelserna i Ender's Game har mänskligheten rest ut i rymden och hittat nya planeter att kolonisera. Bara på en enda av dem, Lusitania, har man stött på en annan livsform. Man kallar dem pequeninos (portugisiska för gris) eller piggies, för att de är korta och har ett utseende som liknar gris. Med det grymma kriget mot buggers i minne, har man bestämt sig för att minimera kontakten mellan människor och pequeninos. Hmmm, jag förstår inte hur de har tänkt sig att det skall fungera. Människorna slår sig ned på ett helt avgränsat område, och skickar ut en eller maximalt två xenobiologer för att prata med piggiesarna. Men människorna får inte förändra piggeisarnas livsstil på något sätt, så de får inte ens ställa frågor som skulle kunna antyda hur människor lever, för det skulle kunna påverka deras utveckling.

Människorna har fortfarande bara vaga uppfattningar om hur pequeninos fortplantar sig. Ja, allt växt- och djurliv på Lusitania är underligt och svårförståeligt. Så när en av xenobiologerna hittas på pequeninos område, död efter något som verkar som ett grymt ritualmord, väljer människorna att INTE uppfatta det som en krigshandling. Ja, man är så försiktig i sina relationer till piggies att man inte ens berättar för dem att det är en felaktig handling i människors ögon. Att en av de klokaste pequerinos dödats och styckats på samma sätt skulle kunna ha någon samband med det här.

När jag läser science fiction-böcker får jag ofta ha överseende med ett klumpigt språk och stereotypa personteckningar. Orson Scott Card skriver klart nog för att det inte skall bli pinsamt, men jag irriterar mig ändå på några detaljer. En av huvudpersonerna, Novinha, upptäcker en hemlighet som hon tror skulle kunna förgöra mannen hon älskar, och vidtar några åtgärder för att förhindra det. Därför blir alla i hennes familj insnärjda i misstro och hat under de åratal som följer. Men visst, det händer alltför ofta att en envis tanke kan skapa kyla i en familj för decennier framåt.

En annan sak är de kontraproduktiva reglerna som Starways Congress (mänsklighetens högsta beslutande organ) satt upp för kontakt med pequeninos. En tredje sak är att kolonin på Lusitania är dedikerat katolsk, med en biskop och en religiös orden som upprätthållare av ordnings- och skolväsende med mera. Jag är själv katolik, men skulle aldrig vilja leva i ett samhälle där det inte finns något annat val än att höra till kyrkan. Det borde även en vis Starways Congress och en ansvarstagande kyrka inse.

Med det sagt är jag glad över att den katolska kolonin och dess ledare beskrivs med respekt av Orson Scott Card, som själv är mormon. Det är skönt att slippa den i Sverige så vanliga stereotypen av hycklande präster och ett påtvingat, förstelnat trosliv. Men Lusitanias ledare är ändå misstänksamma när en Speaker for the Dead, en man med icke-religiös men viktig ceremoniell funktion, sänds till deras planet.

Idén med en Speaker for the Dead är fin och värd att begrunda. Vem som helst kan kalla en Speaker för att tala efter att någon har dött, och den döde kan också vara vem som helst. Den tillkallade Speakern kommer att ta reda på vad som var viktigt i den dödes liv och berätta det vid en officiell tillställning. En allmänt hatad människa kan få förståelse (så långt det går) när man får höra vad som drev honom/henne, en hyllad människa kan få djup när svärtan i hans/hennes liv tas fram. Nu vill jag lägga in en brasklapp: vid den ceremoni vi får höra verkar det som att den aktuelle speakern inte har talat med så många, utan snarare känt in och gissat sig till hans relationer till skolkamrater och kollegor. Hmmm. Hade han haft ekonomisk vinning av det hela hade Speaker for the Dead varit misstänkt lik ett bedragande medium, som säger några vaga truismer för att krama den minsta igenkänning ur de närvarande. Men så är det inte här: vår Speaker är en ärlig människa med stor empati och förmåga att hitta och lösa upp knutpunkter hos människor han möter. På så sätt är systemet med Speaker for the Dead en vacker, sekulär tröst för sörjande och sårade människor.

Som sagt, Speaker for the Dead utvecklar handlingen från Ender's Game. Jag hade bara tänkt läsa den och en till (Ender's Shadow) för att få reda på mer om hur det gick, men när jag läser titlarna i listan över Orson Scott Cards böcker, vill jag veta mer. Card är inte den bäste prosaisten, men hans idéer om Ender och hans universum är intressanta nog att följa ett tag till.

Fler böcker av Orson Scott Card:
Ender's Game
Xenocide
Ender's Shadow

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar