måndag 19 december 2011

In Time

Tid är pengar, pengarna eller livet, pengarna OCH livet. Ursäkta att jag drar en massa klyschor, men det gör de i filmen In Time också - hela tiden. I framtiden är alla människor genetiskt programmerade att sluta åldras vid 25 års ålder. Men då börjar jakten på tiden, för man får bara ett år "gratis", resten måste man jobba sig till. Tid är alltså valuta, och det finns inte längre någon annan valuta än tid. Allt räknas i minuter och timmar. Eller år, för de mycket rika.


Man kan skänka varandra tid och man kan stjäla varandras tid. Det är många gånger man får höra "Vad gör du om du bara har en dag kvar att leva?" eller "Använd tiden väl", när det är skarpt läge för någon på bioduken. Överhuvudtaget är det gott om snärtiga oneliners och övermodiga uttalanden, sagda med spelad nonchalans eller västa med hämnd i blicken.

Kan man bygga en film på bara oneliners och svällande stråkar som understryker att det just händer något allvarligt eller romantiskt? Nej, speciellt inte när alla skådespelare är regisserade till att spela karikatyrer av filmhjältar/skurkar. Inte ens en begåvning som Cillian Murphy kan skaka liv i sin roll, och Vincent Kartheiser är en manierad handdocka med döda ögon. Jag har alltid älskat Justin Timberlakes självdistans och humor i hans avsnitt av Saturday Night Live, men det räcker inte för att fylla en huvudperson i en långfilm.


Tyvärr tror jag att filmen är menad att vrida upp dramat till max, så att det blir enklare för kidsen att fatta vad som händer. Tack och lov verkade det som att de andra ungdomarna i salongen inte gick på tricket utan blev lika generade som jag vid några av de klumpigaste replikerna. Synd bara att något som kunnat bli en intressant historia fuskades bort. De mest minnesvärda ögonblicken i filmen var när huvudpersonen, Will, fått en stor summa tid och reser till de rika kvarteren. Att se lyxigt blanka fasader och rena gator för första gången, fundera över varför inte alla får leva så, och sedan sova gott, äta gott och inte ha bråttom någonstans.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar