onsdag 21 december 2011

Freddie Wadling och James Bond i Filadelfiakyrkan


Till John Barrys ominösa Space March (Capsule in Space) visas en animation ovanför scenen. Under tiden tar bandet plats på scenen - Freddie Wadling och de begåvade musikerna Sebastian Öberg, Christian Olsson och Per "Ruskträsk" Johansson. I sin sparsmakade sättning spelar de James Bond-låtar intimt, centrerat kring Freddie Wadlings personliga röst. Arrangemangen från originalinspelningarna ekar i mjuka slingor istället för i magnifika orkesterackord. Första gången jag hörde Freddie Wadlings versioner var det svårt att inte jämföra med de pampiga originalen, men efter några omlyssningar står de på egna ben.

Diamonds Are Forever är en perfekt låt i melodi och text, med en desillusionerad men inte resignerad berättare. I det här lilla formatet kommer allvaret fram även i de nyare Bondlåtarna Tomorrow Never Dies och Another Way to Die. Så vänder bandet tillbaka till andra klassiska covers, och jag blir så lycklig över att få höra Rupert Hines I Hang On To My Vertigo och Stina Nordenstams Här slutar kartan. Och kontrasterna i Radioheads Creep blir starka spännande för att Freddie Wadling sjunger så mjukt i verserna och så skrovligt i refrängerna.


Så får vi en danslåt - David Bowies Let's Dance! Men så härligt dekadent arrangerat. Det fattas bara ett musettedragspel. Sedan kommer agentlåtarna tillbaka: Secret Agent Man, From Russia With Love, The World is Not Enough som får extra tyngd och A View to a Kill. Men You Only Live Twice, som skulle kunna låta så mjuk och fin, låter konstig av ett förvirrat komp. Inte bara synttrumman utan även saxen låter malplacerade. Genom hela konserten är det också så att akustiken får starka bastoner att eka för mycket och dränka finare nyanser. Men i stillsammare låtar kommer alla toner och ord fram, och det låter nära och klart.

"Får man spela den här låten i kyrkan?" undrar vår sjungande guru. Det är Robert Johnsons Me and the Devil Blues. Från underjorden kom inget straff, så man kunde fortsätta med en annan Stina Nordenstam-låt, Allt har varit möjligt länge nog nu. "Nu blir det andra bullar. Rymdbullar!" Det är Space Lord av Monster Magnet, som växer ut till ett psykedeliskt kaos och publikens jubel, följt av A Salty Dog och deklarationen att det var sista låten. Nej! Stående ovationer lockar fram två extranummer. Det är den gamla Cortex-låten The Freak, som bandet spelar piggt och Freddie Wadling sjunger från minnet. Och till sist en vacker, vacker version av My Funny Valentine, med ljuvt nynnande i falsett. Och det måste bli den sista, för stämbanden håller på att ta slut och det finns inga fler låtar i pärmen! Men det var en fin resa med vår finaste sagofarbror i rymden.


3 kommentarer:

  1. Tack för en fin recension av en fin konsert.

    /M

    SvaraRadera
  2. Åh, hade varit fint att höra. En av mina favvolåtar just nu i juletider är faktiskt med FW. Heter just Christmas och han sjunger med Anna Ternheim. Men den är itne så julig, kanske, trots titeln.

    SvaraRadera
  3. Tack så mycket, mikaels!

    Bokomaten, jag letade genast upp låten på Spotify och lyssnar på den nu. Tack för tipset!

    SvaraRadera