måndag 28 november 2011

Ready Player One av Ernest Cline

Året är 2044, och den verkliga världen har blivit ett fult ställe. Så står det på baksidestexten till boken Ready
Player One, och på den prosan är boken skriven. En berättarröst vänder sig direkt till läsaren och vill berätta sin historia, med råa avfärdanden av den skitiga verkligheten - och ack så fyllt av torftiga klichéer. Så här kan det låta:

I was halfway through the fourth episode of my Family Ties mini-marathon when the laundry room creaked open and my aunt Alice walked in, a malnourished harpy in a housecoat, clutching a basket of dirty clothes. ...
Her eyes went wide when she spotted my laptop. I quickly closed it and tried to shove it into my backpack, but it was too late.

"Hand it over, Wade," she ordered, reaching for the laptop. "I can pawn it to help pay our rent."
"No!" I shouted, twisting away from her. "Come on, Aunt Alice. I need it for school."
"What you need is to show some gratitude!" she barked.
...
Aunt Alice returned a few seconds later with her boyfriend, Rick, who was still half-asleep. Rick was perpetually shirtless, because he liked to show off his impressive collection of prison tattoos. Without saying a word, he walked over and raised a fist at me threateningly. I flinched and handed over the laptop. Then he and Aunt Alice walked out, already discussing how much the computer might fetch at a pawnshop.

Varför är datorn så värdefull för Wade (och miljontals andra)? Jo, för genom sin dator kan man nå OASIS, en simulerad värld mycket mer verklighetstrogen och tillfredsställande än vad vi ser idag i WoW och Second Life. OASIS är till och med mycket mer givande än den verkliga världen runt Wade. Den är ett jätteuniversum som innehåller replikor av uppdiktade världar i böcker och film; Sagan om Ringens Midgård, Vulcan, Arrakis, Magrathea, Discworld, Ringworld och många fler. Beroende på vilken värld man besöker kan man använda sig av magi eller avancerad teknologi, allt anpassat till den världens förutsättningar.

Grunden till allt detta är kodat av James Halliday; visionär, datasnille, och arbetsmyra, eftersom han alltså har hunnit med att utveckla multipla universa alldeles själv. Inte bara har han programmerat allt buggfritt, vackert och realistiskt in i minsta detalj, han har även skapat gömda nycklar och en skattjakt inuti OASIS. Den här hemliga skattjakten kommer inte till världens kännedom förrän samma dag som James Halliday dör. Och varför? Jo, för att Halliday har planerat det så att den som listar ut ledtrådarna och vinner skattjakten får hela arvet efter honom själv! Och han var inte bara jätterik, han lämnar också efter sig kontrollen över OASIS. Det har gått flera år sedan Halliday dog, och ingen har ens lyckats hitta den första nyckeln i skattjakten. Men så kommer Wade på något...

Om den inledande platta prosan gjorde att jag ville slänga boken ifrån mig, fastnade jag som en 12-åring vid en joystick när Wade kastas in i sin första utmaning. Fastän jag aldrig varit någon fanatisk storspelare var det fascinerande att följa varje ögonblick av Wades kamp. Varje gång han började lista ut en ledtråd eller frammana sina dataspelskunskaper för att komma vidare, var det som att Ernest Clines prosa flödade som allra bäst. Det vägde upp för de taffliga replikerna, och för andra detaljer som jag funderade över. Till exempel, om OASIS är gratis, var står servrarna det körs på, och vem driver och underhåller dem? Och hur smart är det att designa sitt testamente så att den som tar över ditt imperium med stor sannolikhet är en dataspelsälskande tonåring med begränsad erfarenhet av den verkliga världen?


Till saken hör att James Halliday var stor 80-talsfantast, och det avspeglar sig i hans tävling. Alltså 1980-talet, som inte ligger så långt bakom oss nu. Så listigt, Ernest Cline! Vi är ju många och köpstarka i den åldersgrupp som minns vår barndom och tonårstid med John Hughes-filmer, MTV och Duran Duran. Ja, jag erkänner, 1980-talet är en fin tid att vara nostalgisk över. Nu får Hallidays intresse en ny generation människor att memorera alla repliker i Breakfast Club, för att inte tala om att vi läsare kan nicka lyckligt när Goonies och War Games nämns. Men mitt i all retro-fanatism är det ltet sorgligt att märka att 2040-talet inte verkar ha frambringat någon egen populärkultur som gjort avtryck: det som finns i OASIS är samma fiktiva världar som vi drömmer om idag.

Förutom filmer, böcker och musik från 80-talet är det som gäller för att klara sig i Hallidays tävling att man kan spela de gamla goda spelen från den tiden. Då vet jag några som skulle ace:a tävlingen - Pata och Linus! Eller kanske skulle emulatorn hänga sig i sista striden med slutbossen, med Patas eviga otur. Jag som inte är lika finmotoriskt begåvad som de som fick highscore på Pac-Man tar och bortser från den krattiga prosan och njuter av att flyga igenom spelsimulatorerna tillsammans med den flinke Wade.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar