måndag 22 augusti 2011

Johnny Boy Eriksson på Galleri Wetterling

Det är en vördnadsfull stämning i rummet: ljudet är dämpat, det hörs suggestiv musik, en udda doft hänger i luften, tak och väggar är klädda av ovanliga rosor, och från väggarna ser människostatyer i stort format ut och förbi oss som står där för att titta. Rosorna och skulpturerna är helt och hållet konstruerade av brun tejp.


Det går att fastna i beundran framför en detalj i taget: de stora strukturerna som har tyngd trots att de är byggda av tejpbitar, ansiktsdragen som ser stilla men inte livlösa ut, noggrannheten och arbetet som ligger bakom de många tunna flätorna. Det är imponerande att tänka på hur mycket arbete som Johnny Boy Eriksson har lagt ned på sina verk. Men det är minst lika imponerande att bortse från det och stå omgiven av de stora, tysta människobilderna.

Det första rummet liknar en uråldrig helgedom med gudabilder eller kungabilder att visa sin underkastelse för. Men Johnny Boy Eriksson har själv berättat att fyra av statyerna visar stereotyper som inte nödvändigtvis är goda förebilder: en kvinna så skönhetsopererad att ansiktshuden smält bort, en hipphoppare med pistol i handen. Några andra av personerna är på väg att slukas upp av väggens bruna rosor. Den enes ansikte håller på att förvandlas till rosor, och det ser kusligt ut.

I en annan sal är det istället en vitmålad man med långt hår och hatt som bryter sig fram ur väggen, genom tegelstenar och tejprosor, och sträcker ut sin hand. Han har ett vänligt uttryck, men det är fortfarande litet kusligt att hans stora kropp kämpar sig fram ur golvet och väggen. Var kom han ifrån? I en filmsekvens visas en vitklädd man med stort vitt huvud som hittar en stor skalle i snön, och sitter och kontemplerar på en bänk med ett mångtydigt uttryck i ansiktet. Johnny Boy Erikssons utställning är spännande och fantasifull.

Länk till Wetterling Gallery
Länk till Johnny Boy Erikssons hemsida

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar