fredag 22 april 2011

Långfredag. Ur The Waste Land av T.S. Eliot


Långfredagen tillbringar jag i stillhet. Åtminstone en dag om året (två, med askonsdagen) vill jag vara eftertänksam och inte automatiskt sträcka mig efter nästa munsbit eller förströelse när allvaret sänker sig. I The Waste Land formulerar T.S. Eliot de känslor av evighet och litenhet som blir kvar när de moderna människorna lämnat religionen bakom sig. Här några rader ur den femte delen av dikten. Fortsättning följer på annandag påsk.



V. WHAT THE THUNDER SAID


AFTER the torchlight red on sweaty faces
 
After the frosty silence in the gardens 
After the agony in stony places 
The shouting and the crying 325
Prison and place and reverberation 
Of thunder of spring over distant mountains 
He who was living is now dead 
We who were living are now dying 
With a little patience 330
 
Here is no water but only rock 
Rock and no water and the sandy road 
The road winding above among the mountains 
Which are mountains of rock without water 
If there were water we should stop and drink 335
Amongst the rock one cannot stop or think 
Sweat is dry and feet are in the sand 
If there were only water amongst the rock 
Dead mountain mouth of carious teeth that cannot spit 
Here one can neither stand nor lie nor sit 340
There is not even silence in the mountains 
But dry sterile thunder without rain 
There is not even solitude in the mountains 
But red sullen faces sneer and snarl 
From doors of mudcracked houses
                                 If there were water
 345
  And no rock 
  If there were rock 
  And also water 
  And water 
  A spring 350
  A pool among the rock 
  If there were the sound of water only 
  Not the cicada 
  And dry grass singing 
  But sound of water over a rock 355
  Where the hermit-thrush sings in the pine trees 
  Drip drop drip drop drop drop drop 
  But there is no water 

2 kommentarer:

  1. Det låter sympatiskt med stillhet och allvar. Oavsett anledning tror jag också att det kan vara berikande för själen då och då.

    SvaraRadera
  2. Tack! Jag lyssnar då och då på
    T S Eliots egen uppläsning.

    lena k e

    SvaraRadera