fredag 8 april 2011

Entré-Sorti på Stadsteatern

Det börjar bra, med en dialog och en gruppscen som visar upp de hårfina skillnader i förväntningar som kan växa till något oöverstigligt. I dialogen berättar den tillreste regissören Alex (Gerhard Hoberstorfer) om sina planer för nästa spelår. Bengt (Andreas Kundler) som är påtänkt till ny teaterchef - det är inte officiellt, men alla "vet" det - lyssnar men ger inga löften. I nästa scen står ensemblen och diskuterar Alex som regissör. Det är intressant att höra hur ingen vill säga konkret vad de själva upplever, utan lindar in det i fraser som "han är värd en bättre teater" eller att publiken inte förstår hans kontinentala sätt. Alla formulerar sig utifrån sina personligheter, och det tar tid att få klarhet i såväl frågeställningen som svaret.


Efter det blir det tyvärr bara sämre. De personlighetsdrag som skymtades hos de olika skådespelarna blommar ut i klichéer, stereotypa mallar som de tvingas följa genom hela föreställningen. Den folkkäre Klas med sina många relationer, Annika som får varje situation att handla om hennes problem, Lotta som är för vacker för sitt eget bästa, Karin som nästlar sig in litet för djupt i varje regissörs liv. Flera av skådespelarna beundrar jag sedan länge; Sanna Krepper, Stina Rautelin, Andreas Kundler och Ralph Carlsson, men de har ingen chans att få sina ensidiga roller att växa. Den enda som får tillfälle att visa upp hur trollbindande teater kan vara är Christer Fant, som har den enda sant klingande monologen och fyller den med stillsam äkthet. Jag önskar att jag fick se mer av honom på scenen, i den här och alla andra pjäser!

Visst skrattar jag till ibland åt några dråpliga situationer och repliker, men för det mesta blir jag irriterad på överskottet av banala roligheter som visserligen många andra i publiken storskrattar åt. Jag blir närmast förolämpad av scenen där nästan alla skådespelerskor visar sig vara överspända galenpannor. En liten tröst är att två av dem som man först velat avfärda som snygg och dum (Krister, spelad av Joakim Gräns) och hjärtlös ja-sägare (Maria, spelad av Sanna Krepper) visar sig ha fler bottnar och funderingar än vad det såg ut som. Men deras samtal avbryts hastigt av ännu en omotiverad och jobbig dansscen.


Lennart Hjulström har både skrivit och regisserat Entré-Sorti. Här och där i pjäsen dyker det upp kloka insikter och repliker som säkert är destillerade ur erfarenheterna från ett långt teaterliv. Men de viktiga frågorna fuskas bort, och de begåvade skådespelarna på scenen får tyvärr låtsas som att de även bakom scenen är lika endimensionella som de välkända gubbarna i en fars.

Länk till Stadsteaterns sida om Entré-Sorti


2 kommentarer:

  1. Känner igen mig i din beskrivning. Den här pjäsen nådde inte fram. Skälet är nog att många upplevt så mycket mer av detta på egna arbetsplatser och vet att det finns så mycket mer som händer i dessa situationer.

    SvaraRadera
  2. Ja, det var så många intressanta aspekter som togs upp och sedan slarvades bort. Och vad fick vi istället? Förutsägbara egotrippade skådisar som hade förtjänat bättre roller.

    SvaraRadera