lördag 2 april 2011

Apollon Musagète Quartett i Konserthuset


De unga musikerna i stråkkvartetten Apollon Musagète kommer från Polen, och inledde sin konsert med verk av två polska kompositörer från nittonhundratalet. Först Stråkkvartett nr 2 (1927), ett sent verk av Karol Szymanowski. Det är ett verk med vågade och litet svåra harmonier, men med en glad och nästan lättsjungen melodi i den tredje satsen. De unga männen börjar dämpat och precist och spelar koncentrerat hela verket. Försteviolinisten får sjunga ut, och det gör han med innerlighet och styrka.

Nästa stycke är ännu mer experimentellt till sin form: Witold Lutoslawskis (enda) stråkkvartett från 1964. Det har en kort inledande sats och en lång huvudsats. Även här får försteviolinisten glänsa och leda gruppen, men även cellisten tar sig ton och ändrar musikens riktning ett par gånger. Ja, det är verkligen en skock fåglar jag ser för mig när jag ser och hör musiken samtidigt, och det känns mycket tydligare än när jag bara lyssnade från en skiva. Spridda toner strös först ut av förstafiolen, och efter hand faller de andra instrumenten in. I pizzicato och med korta, lätta toner pickar ensemblen fram musiken i långa partier. Ibland är det som att de ryker ihop, i starka, sammanhållna strofer, och då låter de inte som tjutande fåglar utan som större, argare djur. Men efter ett tag har de skällt av sig, och så lugnar musiken ned sig till ett pickande igen... Man får ha humor och tålamod för att uppskatta den här stråkkvartetten, men har man det så blir man väl underhållen!


Efter paus kommer den vackra, välljudande Rosamunda; Schuberts Stråkkvartett nr 13 i a-moll (1824). Den är så vacker men så varierad att den mycket väl håller att spelas efter de två första experimentella styckena. Speciellt som Apollon Musagète spelar med sådan inlevelse och sådant eftertryck! Det känns att de spelar från hjärtat, men även i de mest yviga fortissimi är de totalt samspelta.

Lika samspelta är de i det krävande extranumret, en polka av Sjostakovitj. Vilka ljuvligt ovanliga melodier och intensivt gnisslande disharmonier de spelar, och med sådan liv och lust! Så här personligt skall Sjostakovitj spelas för att inte bli en övning i moderna skalor. De unga männen var så spelglada att de gav oss ett extranummer till, Inglese av Francois Gossec. Det korta stycket var lugnare men hade ett underliggande driv, och kvartetten glänste lika bra från första tonen till sista som under hela konserten. Apollon Musagète besöker Konserthuset i egenskap av Rising Stars, unga musiker som man spår en ljus framtid, och jag kan bara tacka och hålla med.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar