måndag 25 april 2011

Annandag Påsk. Ur The Waste Land av T.S. Eliot

På påskens annandag brukar den kristna kyrkan minnas Emmausvandringen: två lärjungar lämnar bedrövat Jerusalem efter att Jesus korsfästs och deras hopp om ett nytt rättvist rike grusats. En tredje person ansluter sig till dem och frågar dem varför de är sorgsna. När de berättar om den dödade Jesus, påminner han dem om Bibelns profetior om Messias. När de når Emmaus äter de kvällsmål tillsammans, och när främlingen bryter brödet känner de igen honom: han är Jesus, återkommen från döden! Men knappt har de känt igen honom, så är han borta.

Den här händelsen griper mig: de två var alldeles intill mysteriet, och så försvann det och lämnade dem med bara minnet. De två hade som lärjungar hoppats på och kämpat för Messias' nya rike, så krossades hoppet, men de fick det åter i en annorlunda form. Det är inte en stor yttre förändring som beskrivs, utan ett inre tidvatten som ändrar livet för den människan som väljer att släppa fram det.

Det följande stycket, som följer direkt på raderna från långfredagen, förklaras av T.S. Eliot själv som både inspirerad av Emmausvandringen, och av en expedition till Antarktis där medlemmarna under de svåraste förhållandena upplevde att de var en person mer än de borde vara.


Who is the third who walks always beside you?
When I count, there are only you and I together 360
But when I look ahead up the white road
There is always another one walking beside you
Gliding wrapt in a brown mantle, hooded
I do not know whether a man or a woman
—But who is that on the other side of you? 365
What is that sound high in the air
Murmur of maternal lamentation
Who are those hooded hordes swarming
Over endless plains, stumbling in cracked earth
Ringed by the flat horizon only 370
What is the city over the mountains
Cracks and reforms and bursts in the violet air
Falling towers
Jerusalem Athens Alexandria
Vienna London 375
Unreal
A woman drew her long black hair out tight
And fiddled whisper music on those strings
And bats with baby faces in the violet light
Whistled, and beat their wings 380
And crawled head downward down a blackened wall
And upside down in air were towers
Tolling reminiscent bells, that kept the hours
And voices singing out of empty cisterns and exhausted wells.
In this decayed hole among the mountains 385
In the faint moonlight, the grass is singing
Over the tumbled graves, about the chapel
There is the empty chapel, only the wind's home.
It has no windows, and the door swings,
Dry bones can harm no one. 390
Only a cock stood on the rooftree
Co co rico co co rico
In a flash of lightning. Then a damp gust
Bringing rain

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar