lördag 2 oktober 2010

Ibsen 2010 på Stadsteatern

Toner av Grieg, ömsom dramatiska, ömsom folkviselika, spelas i högtalarna före och emellan akterna. En väldig norsk flagga tjänar som ridå, och varje gång den faller bärs den bort av den norska gästskådespelerskan Petronella Barker. Golvet är en kal, framåtsluttande platta, och den enda utsmyckningen är de natursköna scenerna av fjällen kring en norsk by som ramar in scenen.

Detta Ibsen-maraton var tänkt som en dekonstruering av pjäserna för vår tid, säger regissören Ole Anders Tandberg i programbladet. Men språket och strukturen tillät det inte, eller bara delvis. Även i modernare kläder finns det delar som är otvivelaktigt hundra år för gamla, och det gäller de psykologiska och moraliska förhållningssätten mellan människorna. Dessutom är döden mer närvarande, och på ett annat sätt, än i nutida pjäser. Älskade människor dör, ofta oväntat, men de finns kvar i tankarna och påverkar dem som lever kvar.

Rosmersholm
I den första pjäsen om Johannes Rosmer på Rosmersholm finns hans unga döda hustru Beate (Ida Engvoll) med på scenen som en vålnad med döda ögon under större delen av pjäsen. Det är riktigt bra, för då blir hon konkret, och alla samtal och känslor som kretsar kring henne blir svårare att förbise. Och när hon till slut försvinner blir de kvarvarande mycket mer ensamma. Beate var galen, och dränkte sig själv i forsen. Har Rosmer kommit över det? Sorgen och skuldkänslorna kan vara starka hos dem som ser en älskad ta sitt liv.


Minst lika viktig för handlingen är den politiska situationen, med revolterande ungdomar som tvingar fram ställningstaganden från samhällets medborgare. Alla agitatörer vill värva Rosmer, prosten, till sin sida, och också påverka och definiera hans åsikter. Nu har ju Rosmer faktiskt ideal och stora planer för ett bättre samhälle, men trots det är han i grunden svag, och en känslig själ. Det skulle kunna vara svårt att gestalta, men jag tycker att Jan Mybrand gör det mycket väl.

På Rosmersholm, som en hjälp i hushållet, bor sedan flera år Rebekka West (Helena af Sandeberg). Står hon vid Rosmers sida som hans hjälp i kampen för ett nytt samhälle? Eller är det av mer köttsliga motiv? Jag tycker att hennes repliker och handlingar röjer hennes kluvenhet tillräckligt, och att scendräkten är övertydlig: bland alla propert klädda människor har hon en stor, ful, oformlig kofta som kanske skall verka frånstötande, men som drar uppmärksamheten till hennes nakna ben och nakna kropp under koftan.

En annan stark personlighet är Ulrik Brendel (Åke Lundqvist, som spelar mycket väl), den gamle läraren som i tjugofem år har destillerat sin livsvisdom. Till vad? Vad blir hans livsverk? Hans öde måste säkert påverka Rosmer i hans egna tvivel. Men tyvärr räcker det inte för att historien skall bli begriplig. Ja, konventioner och känslan av att inte kunna slita sig ur byns bojor spelar förstås in. Men slutet kommer för snabbt och blir en gåta.

Byggmästare Solness
Tre tunna, ängsliga nihilistkloner i säckiga svarta polotröjor och tjockbågade glasögon hukar vid scenens bakre ände. In på scenen kommer deras raka motsats, byggmästare Solness (Samuel Fröler), bredbent, arbetsklädd, tänder en cigarett. Han vill bygga höga, höga torn, högre än alla andra, fastän ingen längre begär det av honom. Ingen annan än lilla Hilde (Ida Engvoll), som i tio år har mints den starke mannen som stod högst upp i det nybyggda tornet och hängde upp en krans. Då förtrollade han henne, och lovade att han skulle komma om tio år och röva bort henne.


Halvard Solness verkar ha en förtrollande makt över kvinnor, så stark att han inte förstår den själv. Nej, hustrun Aline (Petronella Barker) faller inte för hans magi, men hennes kyla är något han snarast njuter av, som för att plåga sig själv. Skuldkänslor, tunga skulder, överallt finns de som öppna sår som han inte vågar gå nära men ändå plågas och styrs av. Om han bara försökte förstå känslokomplexen så skulle kan kunna handla rationellt och kunna leva sitt liv friare. Sådant kanske vi som publik tycker är lätt att se, men även idag, hundra år med Freud senare, skulle många av oss lika lätt kunna fastna i samma plågsamma, tvingande fåror.

Mellan-pjäsen börjar komiskt, och fortsätter i en ton som inte träffar mig. Än mer än Rosmersholm lider den av att de många idéerna och minnena som berättas inte får något fäste på den nakna scenen.

Lille Eyolf
Så bra att det är den allra bäst genomförda pjäsen som avslutar Ibsen-trojkan. Handlingen har en enklare struktur, och de problem och sorger som presenteras är sådana som har bäring än idag. Ja, kanske inte helt. Jag vill säga till Rita Allmers (Petronella Barker) att det avstånd hon känner till sin make Alfred (Jakob Eklund) nog inte skulle minska om man bara tog bort hindren hon ser; boken han skriver, den gästande systern Asta (Helena af Sandeberg), och barnet Eyolf (Åke Lundqvist). Men därför att hon har sagt det, blir smärtan så mycket större när den lille halte pojken lockas ned i vattnet och drunknar. Man hade kunnat skriva en hel pjäs till om sorgen och de osäkra förväntningarna i pojkens röst i de få repliker han har i pjäsens inledning. Åke Lundqvist gör honom så otroligt känsligt och fint. Han ser så övergiven ut att jag vill lägga min hand på hans kind. Och så sjunger han Duke Ellingtons In my solitude så innerligt. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på det.


Men det är de vuxna som blir kvar, det är de som måste försöka hitta anledningar att leva vidare. För vad? För vem? Kan man någonsin bli lycklig igen efter att ha förlorat lille Eyolf, och får man ens försöka? Dessutom är det två människor, nej fyra, som behöver känna efter om de vill leva med varandra, och om den ena är avvisande när den andra söker sig närmare kan viktiga ögonblick förspillas för alltid. Det blir inget sprudlande lyckligt slut, utan ett stillsamt accepterande som tyder på djupare, kanske omedvetna insikter. Det är bra så.

Som jag redan sagt är jag inte förtjust i den nakna scenen. Förutom att orden inte får fäste på samma sätt, blir varje rörelse att sätta sig (eller lägga sig) på golvet så extrem. Och gång på gång måste kvinnorna i pjäsen krångla sig ned i sina knäkorta kjolar och visa trosorna för publiken. Var det meningen, det? Varje gång de satte sig ned störde det mig för en sekund. I övrigt var skådespelarnas samspel helt klart tillräckligt starkt och bra för att inte verka sakna möbler och rekvisita.

Foto: Petra Hellberg

Det går att se pjäserna en och en, men det är ju litet spännande att vika en hel eftermiddag åt tre Ibsen-pjäser. Fastän jag tycker att Byggmästare Solness var en svagare pjäs, tycker jag inte att man behöver hoppa över den. Och fastän likartade teman kommer upp i de tre pjäserna, känns det inte uttjatat när den sista urladdningen av känslor kommer. Det är dels för att Lille Eyolf är den mest helgjutna av pjäserna, och också för att varje person i varje scen haft ett liv och ett öde som känts viktigt.

Länk till Stadsteaterns sida om Ibsen 2010

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar