tisdag 8 juni 2010

Jens Assur Hunger på Kulturhuset

Det första fotot, av tätt stående höghus med olika fasader, har sådan skärpa att jag vill gå fram och peta på några av de halvöppna fönstren. (Sao Paolo i Brasilien är motivet.) Men Do Not Touch står det här och där i utställningen. Det är tur att de påminner mig, för många av bilderna har så skarp och blank yta att de ser ut att ha en struktur jag skulle vilja dra fingrarna över. Ett foto av gavlar på transportcontainrar, packade tätt i rader på bredden och höjden, ser ut som en adventskalender med luckor jag skulle vilja öppna. Ett foto från en fattigare del av världen visar också lappar och luckor, men här bildar de ett instabilt hem.

Utställningen är menad som en tankeväckare: så mycket konsumtion och produktion i delar av världen, så få ägodelar och trygghet i andra delar. Det är bra att Jens Assur i sin egen introduktion säger att han tycker om fina bilar och att leva bekvämt, och att han inte förespråkar påtvingad asketism. Andra texter i utställningen vill diskutera frågorna om överproduktion och resursförbrukningar. Tyvärr går flera av dem bara halvvägs, når inte någon lösning utan fastnar i skuldbeläggande.

Lättåtkomliga råvaror och effektiva maskiner gör att många varor idag kan produceras billigt. Det kan stimulera till överkonsumtion, åtföljt av överproduktion. Men effektiviseringen och fallande priser var en gång det som gav även lågavlönade tillgång till varierad mat, snygga kläder, möbler och TV-apparater. Att jakten på Flesta Möjliga Prylar till Lägsta Möjliga Pris kan gå för långt är sant. Utan att ta till brösttoner och skuldbelägga dem som blir lyckliga av en full kundvagn på Gekås, tror jag att det är smartare att visa hur attraktivt det är att välja ett annat sätt att konsumera på.

Då fungerar det heller inte att skuldbelägga konsumenterna i "andra änden", de som köper exklusiva produkter till höga priser, vilket också antyds i utställningen. Visst, menlöst slöseri som att spruta champagne för att man har råd fyller även mig med förakt. Men att lägga en större summa pengar på en väska som har tillverkats för hand av yrkeskunniga skinnberedare och sömmerskor, som använder skinn från välskötta djur, det ger i bästa fall inkomster och framgång åt uppskattade hantverkare i flera led. Om sedan väskan håller tio gånger längre än de billiga modeller som stressats fram av lågbetalda människor vid löpande band, så utnyttjas färre råvaror och yrkeskunskap blir uppvärderad. Därför är inte nödvändigtvis lyxaffärerna på Rodeo Drive storbovarna i konsumtionsdramat.

Vad angår oss "Bollnäs"? är en annan text i utställningen som inte klingar helt rätt. Det är både för att den innehåller lösa spekulationer, och för att den inte hänger ihop med temat Hunger. Jo, om man ser bilderna på Bollnäs ur perspektivet konsumtion, så kan man ju säga att människorna i småstäder har fått det bättre med  konsumtionssamhällets utveckling; om det finns tre affärer att handla kläder i har man större chans att hitta det man längtar efter än om det bara finns en. Att Sverker Sörlin i sin text påstår att vi glömmer bort hur livet är i "Bollnäs" har jag svårt att tro. Många av oss som nu bor i storstäder har flyttat hit från mindre orter, åker kanske tillbaka dit varje år och har äldre släktingar som bor kvar.

Jag tycker inte att utställningen är så bra som den kunde vara. Jag skulle gärna sett fler foton, färre pekpinnar och mer inspiration till att handla smartare... och att få glädja sig över det man har? Att flera människor idag än för hundra år sedan har möjlighet att skaffa sina femhundra favoritböcker eller söta röda skor med vita prickar är inget att önska bort. Snarare önskar jag att alla fick den chansen. Och att smarta ingenjörer finge skaffa bort spill och föroreningar i tillverkningskedjan.

Länk till Kulturhusets sida om Hunger

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar