söndag 18 oktober 2009

Massive Attack i Stockholm


Musiken drar igång. Från en plats strax bakom scenen, bakom ett galler, börjar strålkastarljus svepa över salen. Röda strålkastare rör sig sökande som robotögon rör sig över publiken. Robert Del Naja och Grant Marshall går på scenen, till en början ryckigt, som ännu icke intrimmade Terminatrar. Så börjar de pratsjunga oss in i konserten. Efter varandra sjunger sedan förbandet Martina Topley Bird och Horace Andy, mannen med den underbara uttrycksfulla rösten, varsin låt.

Massive Attack har släppt en EP, Splitting the Atom, och har en hel skiva på gång nästa år. De spelar ganska mycket av den musiken på sin konsertturné. Där förra plattan 100th Window alltför mycket var som ett eko av Mezzanine, låter den kommande skivan som en nytändning med ett eget, mer melodiskt sound. Det är bra! Men det är förstås ändå de gamla kända låtarna som väger tyngst i konserten.

När D och G intar scenen igen för Risingson stiger stämningen. Efter Futureproof kommer Teardrop i ett taggigare arrangemang, men Martina Topley Birds stämma klingar väl så skört och vackert som Liz Frasers i originalversionen.

Gallret bakom scenen är i själva verket täckt av LED-displayer och skapar en kongenial ljusshow. Block av tvärgående ränder i rött och vitt kan rinna nedför och uppför väggen, visa silhuetter av vandrande fallande människor och annonsera flygplansavgångar. Under en tung låt jag inte vet namnet på fylls väggen av ord om våld, på engelska och översatt till svenska: "SKAER MIG", "VALDTA DIG". Fler och fler flimrande ord och meningar bildar till sist en berättelse om terrorister och tortyr, till Del Najas sträva sång.

Basen i den krypande, starka Angel är så hög att mina byxben fladdrar. Trots att Horace Andys sympatiska leende är genuint, är musiken fylld av ett mullrande obehag som står i motsats till den vackra texten om kärlek. Crescendot är förlösande och otillräckligt på samma gång. Det är precis så det skall vara.

Sångerskan Deborah Miller låter bra i Safe From Harm, som blir ett starkt rop på demokrati i världen. Ett efter ett skrivs historiska citat om frihet ut på väggen bakom bandet. Det verkar inte alls som pliktskyldiga ord om revolution, utan vartenda ord känns allvarligt menat, från ett band som aldrig låtsas som att livet är enkelt.

Under Inertia Creeps fylls bakgrunden av enorma braskande rubriker från de allra mest meningslösa nyheterna svensk skvallerpress, följt av "How was your week?" och nya rubriker, nu om övervakning och avlyssning.
Splitting the Atom, en av de nya sångerna, följs av Unfinished Sympathy, än en gång med Deborah Miller vid mikrofonen. Alla sångare äntrar sedan scenen för en medryckande låt som jag inte känner igen men som nog är ny. Dämpat och intensivt avslutas konserten med Karmacoma. Bandet tackar för applåderna och ser nöjda och lyckliga ut, och de har de all anledning att göra. Tack, Massive Attack.

1 kommentar:

  1. Ah, så herlig. Det høres ut som en fin konsert! Tenk at det er 18 år siden Blue Lines og Unfinished Sympathy kom.. Skremmende, tiden går så fort!

    SvaraRadera