söndag 16 augusti 2009

Freddie Wadling på Mosebacke


Det är en bra dag för att höra Freddie Wadling på Mosebackes utomhusscen. Under spelningen mörknar himlen till en lysande gråblå skymning, och en ljummen men kraftig bris blåser omkring de första höstlöven. Det känns som ögonblicken före apokalypsen, som att vara ombord på Aniara och få höra Freddie Wadling sjunga in i evigheten. Varje sång låter som den allra bästa låten i världen just när han sjunger den. De är valda med omsorg: melodi, ord och handling får liv med Freddie Wadlings lidelsefulla röst, och det eklektiska bandet skapar ett perfekt sound som inramning.

Jag får tårar i ögonen när Freddie Wadling börjar med att sjunga I hang on to my vertigo, skriven av ett annat geni, Rupert Hine. Efter det bär det av ut i rymden med många kända men inte sönderspelade låtar. Alla låter som Freddie Wadlings egna klädda i hans röst, och många av dem finns på den nyaste plattan The Dark Flower/Den mörka blomman. Efter varje låt ler han gulligt mot publiken och tar en klunk öl. XTC's Making Plans For Nigel, Stina Nordenstams Här Slutar Kartan och Tuxedomoons No Tears For The Creatures of the Night, Lou Reeds Perfect Day och den underbara Alla har glömt (men inte jag) blir som sagor från en annan värld.

Den slitna notpärmen i knät verkar innehålla hundratals magiska berättelser. Till sist blir den hopsjunkne mannen på scenen faktiskt en riktig sagofarbror, när han får oss att sjunga med i Svampbob Fyrkants The Best Day Ever. Efter stående ovationer kommer bandet tillbaka. Att få höra Freddie Wadling sjunga My Funny Valentine gör mig tårögd igen. Vemod och lycka på samma gång, men mest lycka över att få ha hört en så underbar konsert med Sveriges största röst.

Foto: Jonas Adolfsson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar