tisdag 24 mars 2009

Medealand på Dramaten Elverket

Euripides' historia om Jason och Medea är hemsk. Lämnad av Jason för en annan, och påtvingad landsförvisning från landet hon gav upp sin bakgrund för, hämnas Medea fruktansvärt genom att döda deras två gemensamma barn. Vad är det för en människa som kan ta livet av sina egna barn? Är hon självisk, oförståndig, förblindad av raseri eller känslokall psykopat? Genom historien har pjäsen satts upp på olika sätt, och olika aspekter av Medea och hennes situation har lyfts fram.

Sara Stridsberg har skrivit in Medealand i nutiden, men med ekon av den klassiska antiken. En brinnande kärlekshistoria mellan två unga människor, men den tar slut när den ena hittar en annan, och den andra blir galen av smärta. Otrohet, svek, ett sönderslaget hjärta och hatet som växer fram. Det är bra att vi får se så mycket av kärlekshistorien och den vilda sorgen som följer på sveket. Det ger en förklaring till, om än inte förståelse för, det hemska hemska slutet. Ingen uppsättning av Medea borde kunna försvara det hemska dubbelmordet.

Medea är här inte en god och uppoffrande kvinna som gjort allt "rätt" fram tills förnedringen gör henne galen av raseri. Tvärtom gör Noomi Rapace en Medea som varit intensiv och passionerad från början - det var passionen som gjorde kärleken mellan henne och Jason (Shanti Roney) så unik. Sara Stridsberg har gjort ett fantastiskt jobb med att sätta ord på känslostormarna; kärleken som blandas med tvivel och längtan efter någon som inte vill ha en längre. Det är lätt att känna igen sig och dras med. Det är när hon börjar sätta hämndplaner i verket som Medea blir tyst och målmedveten i ett isande känslokyla. Det blir otäckt.

Vid Medeas sida finns minnet av modern (Nina Gunke), och Gudinnan (Lena B Eriksson) som både är läkaren som tar emot Medea på psykakuten och en inre röst som talar till henne. De är båda långa, ljusa, starka, lugna och sammanhållna, precis som Jasons nya käresta (Tove Fylking), alltså allt som inte Medea är. Modern och Gudinnan manar ömson på Medea att vara stark, resa sig och gå vidare, acceptera sitt öde och underkasta sig det, eller kämpa mot det och hämnas på ett sätt som kommer att ge eko genom hela historien. Mjukt och förföriskt lockar Gudinnan in Medea på vad hon har i tankarna. Slutet känns nästan oundvikligt när man hör Lena B Erikssons vackra, stillsamma röst.

Men det är ändå fel.

Länk till Dramatens sida om Medealand

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar