tisdag 18 december 2007

Blanche och Marie på Dramaten

PO Enquists bok om Blanche Wittman och Marie Curie har blivit teater, under ledning av Hilda Hellwig. På scenen möts personer och scener ur olika delar av huvudpersonernas liv. Jag har inte läst boken, men trots den fria strukturen är det inte så svårt att följa med i vad som händer/har hänt.

Blanche Wittman var i yngre år "hysterikornas drottning", intagen på Salpêtrièresjukhuset bland sextusen andra kvinnor. Experimentlystna doktorer försökte behandla dessa mystiskt hemsökta kvinnor. Blanche var en av dem som förevisades som ett försöksdjur för salar fyllda med fascinerade män från hela Europa. I efterhand kan man vämjas åt klumpigheten och naiviteten i vetenskapsmännens försök att klassificera och manipulera kvinnorna, på ett sätt som tog bort mänskligheten ur kvinnornas existens.

Det var dock inte förrän flera år senare, som forskningsassistent till Marie Curie, som forskningen satte fysiska spår i hennes kropp. Även här kan man skaka åt huvudet åt vetenskapen, fastän den kom fram till så många viktiga resultat. Den dåtida okunskapen om effekten av radioaktiva ämnen gjorde att man handskades oförsiktigt med dem, och Blanche tvingades sedermera att amputera höger fot och nästan hela vänster arm och vänster ben.

Historien om Marie Curies kärlekshistoria med sin gifte medarbetare Paul är visserligen värd att ta på allvar, men här bleknar den tyvärr bredvid de mer intensiva berättelserna om hysterikorna. Den nära vänskapen och kärleken mellan Marie och Blanche är också något som kanske kom fram tydligare i boken än vad den gör på scenen.

Det var nära att jag inte gick och såg den här pjäsen på grund av Elin Klinga, som ofta trasar sönder stämningen med sin enkelspåriga spelstil. Men tack och lov har hon lyckats runda av några av sina värsta manér, såsom skrik-viskningar och onaturliga tonfall. Ibland glömmer hon till och med sin klumpiga artikulation och de irriterande väsande s:en, och då låter hon rätt så bra.

Klarast av alla lyser ändå Julia Dufvenius i sin stora sidoroll som Jane Avril, en annan av dem som klarade sig igenom Salpêtrièresjukhusets hårda kur. Hon skimrar som en pärla i sina scener; rösten, rörelserna och ansiktsuttrycket samverkar till att förmedla Avrils känslor till publiken.

Scenografin är en trovärdig återskapning av insidan på institutet: slitet, fläckigt tegel, där hysterikorna får dansa runt i de roller de inte vet hur de skall kunna lämna. Jag är glad att vi har fått se deras historia berättad med intresse och omtänksamhet.

Länk till Dramatens sida om Blanche och Marie

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar