söndag 26 augusti 2007

Rampfeber på Stockholms Stadsteater


Eftersom jag är allergisk mot farser, undvek jag det här stycket hela våren. Men ändå, den är ju av Michael Frayn, som skrivit så bra pjäser som Köpenhamn och Demokrati, så jag gav den en chans till slut. Tur var väl det, för när jag läste i programmet, såg jag att det var meta-teater om en fars som det handlade om. Det förändrar ju saken helt!

Jag undrar ofta i mitt stilla sinne vilka intriger och kärlekshistorier som utspelar sig bakom kulisserna när jag är på en föreställning. Förutom rollerna i farsen, spelar här skådespelarna sig själva, men i en (förhoppningsvis) mer neurotisk och lätt psykopatisk version. Vi kommer in i pjäsen under genrepet, och under regissörens (Peder Falk) irriterade korrigeringar får vi reda på ensemblens romantiska allianser bakom scenen. Det är midnatt natten innan pressvisningen, och repetitionerna går allt annat än bra. Men på något sätt verkar pjäsen klara sig igenom
premiären, och ut på turné i landet.

Därnäst får vi se föreställning nummer 25 men från baksidan av scenbygget. Vänskaps- och kärleksrelationerna har börjat knaka, och orsakat stor missämja mellan några forna kärlekspar. Medan de forna kärleksparen gör allt för att sabotera för varandra, försöker andra lappa ihop katastroferna och hålla föreställningen igång. Vi känner igen de snuttar av farsens handling som vi såg i början av pjäsen, och kan bara föreställa oss hur mycket som går fel på basis av hur skådespelarna snubblar in och ut och förlägger viktig rekvisita. Här blir pantomimen bakom scenen tidvis litet väl burlesk för min smak, men är ändå riktigt rolig.

I sista akten ser vi den allra sista föreställningen på turnén, ur den tänkta publikens synvinkel. Här har ensemblens disciplin flugit all världens väg, och privata tjuvnyp och tankspriddhet orsakar stora glapp i handlingen som måste improviseras över. Nu fläskas farsen på med så tjocka lager tricks och snubblingar att även jag, finkultursnobben, kapitulerar och gapskrattar med resten av publiken.

Maria Salomaa spelar härligt korkad pinuppa, och när missöden inträffar och medspelare inte är på sina platser, trippar hon på och levererar sina repliker med samma glada tjut som om allt vore som vanligt. Hon är en pärla! Det gäller faktiskt också alla skådespelare i pjäsen, som lyckas med att spela fars, meta-teater och sig själva på crack med perfekt komisk timing.

I programbladet finns en fantastisk 'studie av sängkammarfarsens semantik', levererad av den vise J G Källvatten och lyckligen nedtecknad av Michael Frayn till läsarens fromma. Som ett exempel förklaras 'fallet eller förlusten av byxor' som 'allusion på syndafallet och förlusten av den ursprungliga oskulden'. Jag satt i foajén och skrattade högt åt denna djupa analys. Bara den är värd att köpa programbladet för! När jag läste den kände jag mig också säker på att Frayns pjäs inte bara skulle vara crazy, utan även ha humor och hjärna. Och precis så var det. Både fars-älskaren och teater-älskaren får sitt i Rampfeber, och om man är bådadera, desto bättre.

2 kommentarer:

  1. Metateater er genialt! Jeg har heller ikke særlig sans for ordinære farser, men dette hørtes veldig morsomt ut! :)

    SvaraRadera
  2. Ja, jag gick dit på en chansning och blev riktigt glatt överraskad!

    SvaraRadera